Torsdag 13 Maj
Stockholm

Pascal Engman: Inte ens ett blåställ gör mig manligare

Pascal Engman.
Pascal Engman. Foto:

KRÖNIKA. Pubertalkulturella funderingar om att vara sig själv.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Pascal Engman

Pascal Engman är nöjeschef på Nyheter24.

Läs hans blogg här.

För något år sedan köpte jag ett blåställ. Det var inte så att jag förväntade mig att få användning för det. Jag handskas nämligen med verktyg ungefär på samma sätt som en grottmänniska skulle behandla en iPad. Resonemanget gick snarare ut på att var karl bör äga ett blåställ. Precis som män, enligt gängse normer, inte ska gråta då de ser sorliga filmer. (Själv grät jag som ett spädbarn med kolik då jag såg Titanic. Herregud, nu när jag tänker på det så blir jag tårögd bara av att höra texten i Fattig Bonddräng av Astrid Lindgren).

Tillbaka till blåstället. Det skulle bara finnas där i garderoben. Slappt inhängt. Inbillade mig att det var självklart. Oundvikligt.

Att vara man och inte äga ett blåställ var i min värld att göra sig socialt kastrerad då man stod och snackade om brudar och bilar med grabbarna vid grillen om somrarna.

Det hörde till vuxenvärlden att äga ett blåställ och ge sig ut och snickra på sin sommarstuga när ens fru trilskades som värst. Nu har jag i och för sig ingen fru. Än mindre äger jag en sommarstuga. Men den dag jag köper mig en sommarstuga ska jag i alla fall inte behöva ta mig iväg till K-rauta i Kungens Kurva och införskaffa mig ett blåställ också, tänkte jag.

Frågade mina vänner om de också ägde ett blåställ men de bara skrattade åt mig. Det var inte en jävel som ägde ett blåställ. Och när jag plockade fram mitt och satte på mig det sa de att det såg töntigt ut, eftersom man märkte att det var helt nytt.

Det löste jag genom att måla lite färg på det. Och gick, till min stora förlägenhet, ut och rullade det på marken. Som en indisk tvätterska vid en förorenad flod satt jag och drog mitt blåställ fram och tillbaka i dammet i en lekpark. Sen gick jag in och hängde upp det i garderoben.

Där har mitt nötta blåställ hängt lik sedan dess. Blir röd om kinderna bara jag tänker på det. Jag vet inte när det gick upp för mig att mitt det aldrig skulle bli använt. Men jag antar att det var någon slags mognadsprocess jag gick igenom.

Det jag vill säga är att den pubertalkulturella klyschan, att man inte ska försöka vara något man inte är, faktiskt stämmer. Skulle jag ha läst hela Kamratposten istället för att bara storögt läsa Kropp & Knopp och så skulle jag vetat det.

Kommentera
Kopiera länk
Dela