Stor intervju med Desirée Nilsson

Varför tycker du så illa om dokusåpor?

– För att de skämmer ut sig. De visar privata grejer och har sex i teve. Att de dricker och festar är inte så farligt.

Men är det inte det ni bloggerskor också gör?

– Vi visar inte eller skriver om vilka vi har sex med. Sex är privat.

Du hamnar ofta i problem med polisen, vad handlar det där om?

– Ja, det har hänt flera gånger. Massa fjortisskit. Man är på fest, super och sen blir det bråk så kommer polisen dit.

Det låter dramatiskt. Din manager har lovordat din sångröst och du har nyligen släppt en låt. Hur långt vill du gå med din musik?

– Jag hoppas att det blir något stort. Och hittills har jag fått bra respons. Jag vill utveckla sången, men samtidigt är jag osäker. Det är jobbigt att vara stor, att inte ha något privatliv. Det blir så mycket skvaller som det är nu, det kommer bli mycket mer om jag blir ännu mer känd. Titta på Paris Hilton, hon kan ju knappt köra bil utan att det står massa människor runt henne. Jag tycker det är stressigt som det är, med musikvideo, min nya låt och att blogga samtidigt. Det är kul att hålla igång men nu har det varit för mycket. Vill inte ens veta hur stressad jag skulle vara om jag slog igenom med musiken på riktigt.

Du har ju valt offentligheten själv, du kan ju faktiskt stänga ner din blogg?

– Ja kanske. Men jag gillar att vara framåt, att tjäna pengar.

Vad är det som är så roligt med pengar?

– Jag är shopoholic. Har jag 5 000 kronor kvar av min lön så köper jag upp det. Jag blir lycklig av att köpa, i några dagar, tills jag har visat upp det. Sen måste jag köpa nytt.

Hur mycket tjänar du i månaden? Jag har läst siffran 90 000.

– Nej. Verkligen inte, det tjänar inte ens Kisse. Jag tjänar olika från månad till månad. Allt beror på hur många annonser jag har på bloggen och hur många sponsrade inlägg jag skrivit. Den här månaden får jag väl in 26 000 från ett bolag och 15 000 från ett annat, ungefär.

Finns det något du inte skulle skriva om?

– Kanske om jag skulle köra bil full, det skulle jag nog inte skriva om. Eller, jo det skulle jag nog. Jag vill ju vara ärlig. Dessutom vill jag själv komma ihåg saker jag gör, ofta brukar jag sitta och bläddra i bloggen och minnas tillbaka.

Du hade en pojkvän som slog dig, när slog han dig?

– Ofta när han var full, när vi var på fester och så och han blev svartsjuk.

Ingrep inte de andra?

– Jo, men då sprang han väl i väg. Nu går han runt och skryter om att han slagit mig. Han tycker att han är typ skön för att han gjorde det.

Polisanmälde du honom inte?

– Jo, men det händer ju aldrig något när man anmäler. Han har blivit anmäld flera gånger av andra personer.

Vad säger dina föräldrar om din framgång som bloggerska?

– De tycker att det är kul att det går bra för mig. De är stolta över att jag tar ansvar för mitt liv och tjänar pengar. Förr var jag lite flippad, gick inte i skolan, tiggde pengar av mina föräldrar, skrek om jag inte fick det. Nu går jag i skolan, har en liten hund som jag tar hand om, tjänar mina egna pengar. Jag har bett min mamma behålla mitt studiebidrag. Nu sparar hon det på ett sparkonto åt mig.

Vad skulle du vilja förändra i ditt liv?

– Jag skulle vilja bli yngre igen.

Du är ju bara sexton?

– Ja, men jag vill vara barn igen. Man kommer ju inte få uppleva barndomen igen, nu är allt så stressigt. Sen vill jag göra min familj odödlig.

Är du rädd för döden?

– Ja, förr tänkte jag att händer det något så händer det. Men på senare tid har jag haft lite panikångest och varit rädd för att jag ska bli sjuk. Jag har till och med gått till sjukhuset och kollat mig, fast jag egentligen vet att jag är helt frisk. I bland har jag vaknat upp mitt i natten och gråtit. Jag tror att det är stress. Plötsligt hade jag massa blåsor i munnen.

Är det verkligen sunt att vara så stressad när man är 16 år gammal?

– Nej, det är det nog inte. Det är så mycket som påverkar.

Om du jämför med din mammas generation, på vilket sätt skiljer du dig från dem?

– Jag tror att vi mognar tidigare, eller, kanske inte mognar… Men, när jag var elva så lekte jag med dockor i smyg, samtidigt som jag sminkade mig och var inne på Playahead och försökte vara cool. Dagens elvaåringar dricker. I dag såg jag två tjejer som var i elva årsåldern. Smala, sminkade, hade pälsjackor, boots stod och pratade i mobiltelefon.

Men är det inte ni bloggtjejer som har en del i det där? Ni är ju deras förebilder.

– Ja, det har vi säkert.

När du ser såna tjejer, funderar du inte på att skriva om andra saker?

– Så här är det: mina läsare påverkas av "lätta" saker. Om jag skriver att jag har köpt en pälsmössa och var jag köpt den, då är det lätt att köpa en likadan. Men om jag skriver att jag ska skänka pengar så är det mer komplicerat, och det tänker de inte så mycket på.

Hur vet du att de inte skänker pengar när du säger att du gjort det?

– För att jag vet hur de flesta tänker. Inte alla, men jag har också varit i den sitsen. Jag vet inte hur jag ska förklara, men ibland är mina läsare lätta att påverka, och ibland är de jättesvåra. Lätt att påverka när det gäller enkla saker. Svårare att påverka svårare saker.

Tröttnar man inte på att skriva om lätta saker?

– Jag vet inte. Nu är jag nöjd med mitt liv i alla fall. Jag är lycklig. Eller, jag mår bra liksom. Förr var jag lite olycklig, isolerade mig och umgicks bara med min pojkvän och min bästa tjejkompis.

Varför skriver du till exempel att du röker, skulle du inte kunna undvika det?

– För att jag vill vara ärlig. Dessutom skrev jag en gång att jag slutade, eller jag försökte dölja att jag gjorde rökte. Men då smygfotograferades jag på stan av en massa läsare och de la upp bilderna på sina bloggar.

Har du tagit droger?

– Nej, aldrig. Och jag kommer aldrig att prova det heller. Jag tycker det är skitäckligt.

Hur vet du att människor inte umgås med dig bara för att du är känd?

– Jag har känt mina vänner innan jag blev känd. Man märker vilka som ställer upp och inte. Om man behöver någonstans att sova, eller behöver pengar. Inte för att pengar är viktigt, men som hjälper en om man skulle behöva menar jag.

Varför är ni bloggerskor så hemliga av er? För några dagar sedan intervjuade jag Filip Hammar…

– Vem är det?

Han i Filip & Fredrik.

– Han på teve?

Precis. Hans nummer är offentligt, han skrev till och med ut det i sin bok. Och inte för att förringa ditt kändisskap, men han är kändare än du. Ändå är du svårare att få tag i, och du har inte en, utan två, managers. Varför allt detta hemlighetsmakeri kring er bloggerskor?

– En skillnad är att han är på teve, jag måste locka läsare. Men den stora skillnaden är att när tevemänniskor syns i teve, så befinner de sig på sitt jobb. Mitt jobb är mitt privatliv. Det är det min blogg handlar om. Därför måste jag vara mer hemlighetsfull med såna saker. Jag har inte managers bara för att jag tycker det är roligt. De sköter pengar, jagar kunder ordnar min bloggdesign. Allt sånt som jag inte kan göra.

Ditt nummer har ju läckt ut en gång, var det så farligt?

– Ja, det var Paow som skrev ut det på sin blogg. Det slutade inte ringa, varenda sekund ringde det. Till sist fick jag byta nummer. Det var skitjobbigt.