Tisdag 22 Jun
Stockholm

Farzad Nouri: Ironisjuka och magkatarr

Farzad Nouri.
1 av 3
Farzad Nouri. Foto: Nyheter24
2 av 3
3 av 3

KRÖNIKA. Farzad Nouri reder ut sin hypokondri och inser att han faktiskt är sjuk.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Torsdagar: Farzad Nouri

Farzad Nouri är komiker, bloggare, twittrare samt har en fil. kand i management.

Besök Farzads blogg här.

Och hans twitter här.

Sitter och skriver det här med kraftig magont. Är sjuk. Tänker på när jag häromdagen var på väg till basketträningen. Stötte på en liten grabb utanför Vällingbyhallen, jag hälsade på ungen och han gjorde som ungar brukar göra, han började ställa frågor. "Spelar du basket?" Jag försökte skoja till det med honom genom att vara ironisk. "Nej, jag brukar går runt med en boll för att jag tycker det är praktiskt och skönt”.

Grabben uppfattade inte alls det skojiga och jag försökte förklara.

"Jag var ironisk".

"Vad är ironisk", blev grabbens direkta svar. Hur ska jag förklara det här för honom, tänkte jag.

Jag är sjuk. Trodde jag var döende. Det är ingen överdrift att kalla mig hypokondriker. Jag är precis hemkommen från vårdcentralen. Satt där i väntrummet och försökte spåra hur det kommer sig att jag blivit sjuk. Vem har jag kysst, vad har hon smittat mig med? Vilka har jag tagit i hand? Helvetesjävlaskit, glömde jag tvätta händerna efter mitt senaste köp? Pengar är rena bakteriebomberna! Det måste vara det. Vad annars kan det vara? Cancer? Herregud, jag har cancer, tänker jag. Inget mer snus. Googlar och söker, känner efter och, tja, det flesta symptom passar in på mig. Jag kommer dö.

Jag kollar på de andra i väntrummet. Fyra äldre människor. En man med rullator som är där med sin fru. De sitter tysta. Han stirrar ner i golvet, det ser ut som att han sover. Hon läser Damernas. Alltid tidningen Damernas i väntrummen. Sjuksyster kommer och ropar ”Bertilsson!?” Inget svar. ”Bertilsson? Jerker Bertilsson?”

Hans fru klappar honom på knät och säger: ”Jerker, det är din tur nu”. Han rycker till som att någon precis väckt honom och så mumlar han lite för sig själv om att han inte behöver hjälp med att höra.

Så gulligt att de håller ihop. De kanske också är på väg mot döden, men de har delat hela livet med varandra. De försvinner och kvar sitter jag och en äldre utländsk kvinna med, vad jag tror är, hennes dotter som antagligen ska agera tolk. Jag tjuvlyssnar och drar slutsatsen att de är kurder.

Jag kan höra sånt. Sätt mig på en tunnelbana och låt människor från tio olika länder prata i mun på varandra och jag skulle kunna peka ut vilket språk varenda en av dem pratar.

Aj, aj, aj vad jag har ont i magen. Snorig är jag också. Jag sitter med händerna över varandra över buken, ni vet, som barn på dagis gör när de vill signalera att de behöver gå på toa.

Oroar mig för diagnosen doktorn kommer ställa. ”Jaha Farzad, du har tre månader kvar att leva”.

”Farzhad Noo-uuri?”, ropar doktorn. Jaha, nu kommer dödsdomen tänker jag innan jag tar honom i hand och rättar honom ”Farzad Nouri”.

”Jaha, hur mår du då?”, frågar doktorn som att jag stör honom. Som att han var mitt uppe i någonting och här kommer jag och stör med min lilla sjukdom.

”Inte så bra. Det började med att jag var snuvig och nu har det gått över till rejäl magont”, svarar jag oroligt.

”Du hade en lite snorkråka? Det är vanligt i sådana här tider”, ironiserar han.

”Ja, kanske det, men nu har jag ont i magen också”, svarar jag med en liten grimas.

Doktorn hummar och plockar fram lite redskap, han kollar halsen, lyssnar på hjärtat, utforskar mina öron. Sen betraktar han mig med orolig blick och frågar ”Är du stressad?”

”Ja, det kan man säga, jag har haft oroskänslor ända sedan jag blev förkyld”. Jag tar en paus, skäms lite och fortsätter ”Jag är lite utav en hypokondriker.”

"Det verkar som du fått magkatarr av oron över att vara sjuk”.

Jag har alltså blivit sjuk av att vara sjuk.

Om bara den där ungen utanför hallen kunde läsa det här så hade han förstått ordet ironi.

Kommentera
Kopiera länk
Dela