Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Intervju24: Calle Schulman

Calle Schulman om varför han inte skulle låta sin dotter vara med i Kungarna av Tylösand, om att jobba i videobutik med Andreas Kleerup och om han helst skulle lägga till fem centimeter på sin kropp eller sin penis.

Första gången jag intervjuade Calle Schulman var han mitt uppe i humorprojektet 1000apor, kallade sig själv "knullsmurfen", stal golfbilar och söp för mycket för sitt eget bästa.

Två år senare har han hunnit med mycket, både privat och professionellt.

Har du börjat spara pengar nu när du ska bli pappa, förr hade du ju lite problem med att spara?

– Man kan säga så här, jag hade ingen dålig inkomst men jag hade svårt att hålla i pengar. Jag var ute och åt och drack väldigt mycket. Någon gång räknade jag ut att jag gjorde av med 19 000 i månaden på restauranger. Nu sköter det sig automatiskt, eftersom jag bara är hemma med min fästmö.

Du har varit gift en gång tidigare. Hur gammal var du när du gifte dig första gången?

– Jag var 22-23 och visste inte riktigt vad det handlade om. Jag var omogen, det var ju till och med innan 1000apor. Då kan man ju förstå på vilken nivå jag låg rent själsligt. Jag hade inte en aning om någonting egentligen. Vi gifte oss för att rädda vårt förhållande, vi behövde en kick. Hon kom från Norrland, så jag flyttade med henne till Östersund.

– Där bodde jag och hade för lite att göra. Jag tiggde jobb på Östersunds-Posten, och skrev onödiga listor. Jag hade så mycket tid över att jag mest satt och mejlade folk och blev lite av en haverist. Hade kommentarsfunktionen funnits då så hade jag varit tidernas internet-troll. Jag kunde höra av mig till krönikörer och föra långa haranger om olika ämnen. Varenda liten konflikt som fanns att söka upp sökte jag upp och kastade jag mig in i.

Vilka jobb har du haft när du inte jobbat med teve eller tidningar?

– Jag var bartender på Blue Moon bar, söp på jobbet, kastade flaskor och var ansvarslös. Sen jobbade jag på en videobutik med Andreas Kleerup i Hornstull. Det var innan han slog igenom, han gick alltid runt och sa "Jag har en bra grej på gång, en sjukt bra låt" och jag trodde att han snackade skit.

– Sen, några år senare så är han hur stor som helst. Han var en lika känslosam själ då som han är nu. Vi brukar höras ibland och prata om att vi ska ses, men det blir aldrig av.

Är han bjuden på ditt bröllop?

– Nej, men det hade varit gött att ha Andreas Kleerup som artist på bröllopet. Men jag hade inte mage att ringa honom.

Tänk om han dykt upp som han gjorde i Nyhetsmorgon för ett tag sedan, hur skulle du regerat då?

– Det skulle vara helt okej. Han är ju han. Han är ett paket, man vet vad man får. Eller, man vet att man inte vet vad man får, rättare sagt.

Kungarna av Tylösand

Hur känner du inför att bli pappa?

– Jag känner mig inte som en pappa än, uppriktigt sagt tror jag inte att jag förstått det. Men jag kommer närmre och närmre ansvarstagandet. Jag är mest nervös för min dotters uppväxt tillsammans med Alex dotter, Charlie. Hon kommer säkert lära sig en massa skit av Charlie.

Vilka av dina egna värderingar vill du föra vidare till din dotter?

– Jag vet inte, jag har nog inte så mycket hon kommer att avundas.

Kommer hon få vara med i Kungarna av Tylösand?

– Nej. Jag skulle säga blankt nej. Även om hon, när hon är 18, får bestämma själv. Men jag skulle göra allt för att förhindra henne från att vara med. Jag hoppas att hon inte behöver söka den typen av kändisskap och exponering. Att hon är tillräckligt säker på sig själv.

– Nu säger jag inte att de som var med i Kungarna av Tylösand inte är säkra på sig själva, men de är kicksökande människor. Och jag hoppas att min dotter inte kommer att söka den typen av kickar.

Tog du åt dig av kritiken du fick för Kungarna av Tylösand?

– När en dålig recensent, som Aftonbladets Jan-Olov Andersson, usel i grunden är han faktiskt, tycker något så bekommer det mig inte. Men däremot en bra recensent, som Expressens Anders Björkman, som kan teve, då tar jag åt mig. Nu tyckte han i och för sig inte så mycket mer än att det var skitdåligt, och det är kanske lite svårt att ta till sig.

– Jag kan ångra att jag inte förklarade bättre för deltagarna innan programmet vilken press det faktiskt skulle innebära att delta. Jag försökte verkligen få alla att förstå, men ändå. Jag kanske borde försökt mer.

Varför provoceras folk så mycket av att se sprit, sex och fest i teve. Tror du att det skulle ha blivit samma uppståndelse om det skildrats i en bok?

– Det är svårt att svara på. Det sitter nog i människors ryggmärg, att sånt som visas på teve ska vara tillrättalagt. Sen är det ju inte så att det är bra teve bara för att någon spyr i en bubbelpool. Det är ingen utmaning i berättandet. Det är en väldigt lätt poäng.

– Det svåra är att hålla allting äkta. Och det var det i Kungarna av Tylösand. Det fanns inte en enda konstruerad bildruta, vilket det gör i nästan alla andra teveprogram. Ta till exempel Paradise Hotel, det är ju en teaterpjäs. Allting sker under givna förutsättningar och varenda avsnitt följer manus.

Anitha Flinck

Var hade du varit i dag om du inte träffat Anitha?

– Hade jag inte träffat Anitha hade jag haft en väldigt dyster framtid. Hade jag inte träffat henne hade jag nog inte träffat någon på många, många år. Ett tag hade jag verkligen inga gränser, jag letade anledningar till att festa hela tiden. Jag mådde inte bra helt enkelt, det kunde ha gått illa. Jag träffade Anitha i exakt rätt tidpunkt.

Vad är det värsta du gjorde på fyllan under den här tiden?

– Jag blir inte så arg eller elak på det sättet när jag är full. Tvärtom blir jag mest som en lallande vovve. Det värsta jag gjort är nog - åh, det här mår jag inte bra av - var när jag sprang upp längs Engelbrektsgatan på de parkerade bilarna. Det blev nog en del bucklor. Jag var väl 26-27… Mitt liv höll inte någon högre nivå, som du hör.

– På ett sätt kan jag förstå alkoholister, för det är ju kul att dricka. Det är skitkul. Och om man inte känner någon psykisk spärr så blir det för mycket. Jag hade ingen spärr.

Men nu har du förändrats?

– Ja absolut. Mer och mer för var dag. Nu har jag något att leva för på det sättet, fan vad mörkt det låter, att det inte bara drabbar mig själv om jag inte betalar min hyra. Jag håller på att bilda en familj.

Vilken är din största triumf i livet?

– Att jag för två år sedan satt svinpackad på Teatergrillen, jobbade på 1000apor, utan en fast grund att stå på, utan flickvän. Och att jag nu, två år senare ska gifta mig och få barn. Det är helt otroligt.

Finns det ingen nackdel med att det gått så snabbt?

– Nej, jag ser ingen nackdel alls. Det är bara att köra. Det känns fånigt att säga det, men jag har hittat rätt.

Vad är så speciellt med Anitha?

– Vi är extremt lika. Vi har samma inställning till livet, jobbet och familjen. Samma typ av gränslöshet. Vi kompletterar varandra. Jag känner mig totalt lugn i sinnet med henne.

Penisar och pliktkänsla

Är du en grubblare?

– Nej. Under den mörka tiden, då när jag söp så mycket, var det mycket poserande. Jag var ingen äkta grubblare. Det var en sorts Marcus Birro-verksamhet jag höll på med. Sökte sympatier och ville bli omtyckt genom att låtsas vara ledsen och må dåligt. Egentligen mådde jag inte dåligt. Där och då hade jag det hur bra som helst.

– Det är i efterhand jag ser hur sorgligt det egentligen var. Det var ett sätt för mig att få någon sorts medlidande.

Och det verkade funka rätt bra, du hade planer på att skriva en bok om alla de tjejer du låg med under en vild sommar?

– Ja, det hade jag tänkt. Men det växte jag i från. Det skulle inte ha varit sjysst mot de här tjejerna. Tänk om de skulle skriva en bok där jag var med och skriva att jag hade en jätteliten kuk. Det vore fruktansvärt.

Du är ju rätt kort, var skulle du helst lägga till fem centimeter, på längden eller på snoppen?

– Jag är rätt nöjd med båda mina längder. Eftersom Anitha uppenbarligen tycker att min snopp funkar bra så skulle jag nog lägga de extra fem centimetrarna på längden.

Tvärtom då. Var skulle du ta bort fem centimeter utan att lida allt för mycket skada?

– En kort kille är en kort kille. 170 centimeter, som jag är, eller 165 centimeter spelar ingen större roll. Så jag tar kroppslängden, även där.

Varför vill dagens unga så gärna jobba inom media?

– Det känns som om 90-talisterna verkligen tror på sina mammor när de säger att de kan bli vad som helst. Själv tog jag det med en nypa salt. Jag tror att vi 70-talister har en lite högre grad av skepticism till livet, och jag tror att det är bra. En ren spekulation är att 70- och 80-talister är mer solidariska och ser mer till allas bästa än 90-talisterna, som bara ser till sig själva. De saknar pliktkänsla.

Vad beror det på?

– Jag tror när till exempel vi 70-talister växte upp fanns det en väldigt välutbildad arbetarklass med stark pliktkänsla och stolthet. Och när arbetarrörelsen inte är lika stark längre så är pliktkänslan inte heller det.

Mer:

Intervju24: Isabella Löwengrip