Pascal Engman: Alla vill åt min Cock

Jag äger en förträfflig klocka, en så kallad Cock - Superior. Kvadratisk till formen, två urtavlor och datumvisare. Nicka nu inte instämmande och säg ”jaha, en sån”, för det är precis till de personer som gör det som den här texten vänder sig.

Jag införskaffade den på en marknad i Grekland för några år sedan. Priset landade på 30 euro efter en kort diskussion med den skallige och buttre grek som med sin glimmade guldkedja runt halsen dyrt och heligt lovade att klockan skulle hålla hela livet. Än har klockan inte svikit mig.

Och den är snygg, ruskigt snygg.

Då jag rör mig ute i Stockholms nattliv pryder den här rariteten min vänstra handled. Faktum är att det otaliga gånger hänt att kapitalstarka herrar i skiftande åldrar med oklanderligt pressade och välskräddade kostymer frågar mig:

– Ursäkta, vad är det där för klocka? Den är skitsnygg.

– Det är en Cock. En Cock Superior, svarar jag som om det vore det mest självklara i världen.

– Jaha, en sån, säger de och nickar ivrigt och bekräftande samtidigt som de ser ut som frågetecken i ansiktet.

De frågar aldrig om priset, eller var jag köpt den. Förmodligen tar de för givet att den är snuskigt dyr och skäms oerhört över att inte ha en aning om vad en Cock Superior är för något.

När vår korta konversation är avslutad brukar jag i regel le med osund självgodhet, ta en klunk av min öl och skaka på huvudet. Om de här gentlemännen bara visste att klockan är köpt på en loppmarknad i Grekland så skulle de inte vara så imponerade de imbecilla dårarna. Då skulle de slippa att dagen efter vårt möte, med platinakorten i högsta hugg jäktat springa runt hos de mer välrenommerade och exklusiva urmakarna kring Stureplan och flämtande fråga efter ”en Cock”.

Jag menar, det hörs väl för helvete på namnet att det inte är något schweiziskt mekaniskt precisionsarbete jag släpar runt på:

Det är en C O C K – S U P E R I O R.

Smaka på namnet och säg visa mig sedan vilken vresig urmakare med monokel och självrespekt som skulle välja att döpa sitt livsverk till det? Jag skulle kunna avsluta den här texten med ett visdomsord som i sammanhanget passar väl:

”Allt som glimmar är inte guld”.

Istället knyter jag ihop med att lova att nästa gång en full adelsman kommer fram och erbjuder sig att byta sin bort sin Rolex, jakthund eller Rolls Royce inklusive chaufför mot min Cock Superior, så slår jag till utan att blinka.

Den har ändå börjat bli lite repig.