Farzad Nouri: Vad är oddsen?

Vad är oddsen? Det är en fråga jag alltid ställer mig när slumpen/Gud/klumpigheter/andra krafter går emot mig. Jag vill inte veta vad oddsen är på riktigt (även fast det vore intressant), utan det är mer ett uttryck för ”så jävla typiskt att det händer mig!”.
”Vad är oddsen?” mumlar eller skriker jag för mig själv, följt av ett stort suck.

I dag är en sån dag.

Kliver på tunnelbanan i Vällingby. Får en egen fyra. Vinst direkt, men jag vet att jag snart kommer få medpassagerare bredvid mig. Vällingby är fjärde station, snart kommer det att fyllas på. Njuter av min morgontidning än så länge. Sakta fylls tunnelbanevagnen och min fyra på. Vid Blackeberg kliver en man, 40 plus, på. Han tittar omkring, ser en ledig fyra, men väljer ändå att sätta sig mittemot mig. Jaha, jag får dra in benen lite. Jag hinner knappt blinka innan han sätter igång med sitt hostande. Det är inget vanligt hostande, det här är dubbelsidig lunginflammation, kanske är det svininfluensan. Hur som helst så står det klart att jag kommer bli smittad. Den här mannen tar ingen som helst hänsyn till sin omgivning. Han hostar så mycket att han blir andfådd. Jag måste diskret täcka för min öppna ingångar för att inte bli smittad. Om jag hade stått upp hade jag gjort en Matrix-rörelse och duckat varenda hostning.

Brommaplan och en annan man kliver på och sätter sig snett mittemot mig. Han är trött. Han bestämmer sig för att sätta upp sina leriga skor på sätet bredvid mig. Jag måste nu klämma mig in lite mer mot fönstret för att min stora dunjacka inte ska komma åt hans leriga skor. Jag kollar på honom, sen kollar jag på hans fötter och försöker signalera med min blick att han ska sluta bete sig som en tonåring. Jag vill skrika ”lägg dig i tid så du inte behöver sova på tunnelbanan, idiot!” Men jag biter ihop.

Alvik och här kliver den värsta typen på och sätter sig bredvid mig. En askkopp. Det känns som att den här kvinnan tog ett rejält halsbloss precis innan hon gick på tunnelbanan och hon blåste ut det rakt på mig. Hon luktar så mycket rök att jag får svarta lungor av att bara sitta bredvid henne. Jag kunde lika gärna varit inne i ett rökrum på någon finlandsfärja.

Som om det inte vore nog. In kommer en högstadieklass och dessa fjortisar pratar inte med varandra, de skriker. De pratar som invandrarföräldrar pratar när de ringer utomlandssamtal. Det är ”Han ba” och ”hon ba” i en imponerande fart. Busta Rhymes skulle vara avundsjuk.

Vad är det som luktar?
Någon har bestämt sig för att äta en salamimacka. Den lukten är jag inte beredd på kl 08:00. Blandingen av salamilukten och röken får mig att smått spy i min egen mun.

Jag brukar gilla mina resor till stan. Det är tid för mig själv. Jag och alla träden och regndropparna som jag ser genom fönstret. Brukar drömma mig bort och fundera på de mest bisarra sakerna. ”Ojsch, vad stora de där lyftkranarna är, hur monteras de ihop?” Kanske jag tänker när jag åker förbi en byggarbetsplats.

Men inte den här dagen. Inte under helvetesresan. Min tankekraft lägger jag ner på att inte tänka på röken, hostningarna, snubbens leriga fötter, tjattrandet från skolungdomarna, salamilukten. Jag känner mig som en kärring som irriterar sig på allt omkring mig. Känner mig bitter. Men det skulle ni också varit om ni satt bredvid mig.

Det finns bara en sak som kan rädda den här resan, en sak som kan få mig att koppla bort allt omrking.
Musik.

Plockar upp min iPod, pluggar in lurarna i örat, trycker på play. Vad händer?
Jo, iPoden blinkar och det står ”No battery power remains, please connect iPod to power”.
Och jag tänker “Vad är oddsen!?”

Suck!

Skrivet av: Farzad Nouri