1 av 3
2 av 3
- Foto: AP Photo
3 av 3
- Foto: SCANPIX

Bianca Meyer: Vi ska inte vara rädda för galenskap

KRÖNIKA. Varför är vi så rädda för galenskap när det är normopaten vi ska rädas?


Bianca Meyer

Bianca Meyer är komiker och journalist. Varje lördag skriver hon krönikor för Nyheter24.

Besök hennes blogg här.

- Du har inte adhd, du är konstnär!

Sa min mamma  när hon fyllde i formulär för en neuropsykiatrisk utredning åt mig. Kanske är det typiskt för en mamma att inte vilja se fel i sitt barn, kanske ligger det något i det hon säger.

Michael Focault, en fransk filosof och idéhistoriker med speciell inriktning på psykologi och sociologi, skrev bland annat boken Vansinnets historia.

I sin bok vill Foucault visa hur förnuftet använder oförnuftet, alltså galenskapen, för sin egen definition. För sin definition av det önskvärda och normala. I den moderna staten krävs ordning och reda. Störningar och förvirring måste hållas under kontroll.

Han menar att galenskapen finns i var och en. Att skillnaden mellan de avvikande och oss andra bara är en social konstruktion.

Det finns en man som iklädd frack säljer rosor och sjunger sånger om blommorna runt om i innerstan.

En oförarglig excentriker. Likväl hade jag klassificerat honom som galen, skapat ett avstånd mellan oss. Jag stötte på honom när jag åt middag på Zita med en manlig bekant. Han kom och satte sig vid vårt bord och talade osammanhängande om att han skulle fylla hela Globen med rosor.

Jag träffade honom igen följande kväll.

Då satt jag på tunnelbanan med min vän Hampus. Jag hälsade, han gav mig en undrande blick. Jag förklarade att vi hade träffats dagen innan. "Ja, just det", svarade han. "Du var där med din väninna".

Varpå jag svarade (som om jag pratade till ett barn): "Nej, jag var där med Niklas". "Jag vet", svarade han. "Jag försökte bara vara lite fin i kanten, medan han la en menande blick på Hampus".

Den här mannen, som jag alltså hade kategoriserat som knäpp, visade alltså prov på större social smidighet än jag. Rätt åt mig.

För ett tag sedan fick jag ett samtal från en vän som berättade att hon just fått just diagnosen adhd.

Hon grät, som om det vore en tumör hon pratade om. Jag förstod först inte varför hon var ledsen. Hon var ju samma person då som dagen innan. Men sen tänkte jag på hur mycket vi lägger in i diagnoser. Även sådan här milda diagnoser.

På stigmatiseringen. Om rädslan för svaghet. Urskiljandet av den andra. Man vill ju inte vara den andra, man vill vara en del av gemenskapen.

Det är lustigt att vi är så rädda för galenskap, rädda för att vara galna, när det i själva verket är bristen på galenskap, normopaten, som är det/den verkligt farliga.

Hanna Arendt, en tysk-judisk filosof skrev boken "Eichman in Jerusalem: A Report on the Banilty of Evil".

Adolf Eichman, en av världens största krigsförbrytare, var enligt Arendt inte ett exempel på det radikalt onda, utan på ondskans banalitet. Han beskrev sig själv som en vanlig tjänsteman som bara gjorde sin plikt i enlighet med byråkratiska regler.

"Det fanns hos honom ingenting demoniskt, bara en grå hängivenhet åt rutinen." Skriver Arendt.

/
/
/
/
/
/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!