Torsdag 16 Sep
Stockholm

Farzad Nouri: Den bistra verkligheten

Farzad Nouri.
1 av 3
Farzad Nouri. Foto: Nyheter24
2 av 3
3 av 3

KRÖNIKA. Farzad Nouri drömmer sig bort.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Torsdagar: Farzad Nouri

Farzad Nouri är komiker, bloggare, twittrare samt har en fil. kand i management.

Besök Farzads blogg här.

Och hans twitter här.

Jag sätter mig i lobbyn på ett hotell i Umeå. Har funderat på den här krönikan ett tag men inte haft tid, äntligen får jag chansen. Slår upp datorn för att skriva den här texten.

Fast egentligen skulle jag vilja vara någon annan i den här situationen. Jag vill vara den där världsvana resenären som kommer ner till lobbyn, sätter mig i baren här till vänster och beställer in en whisky med två isbitar. Det är noga att det ska vara TVÅ isbitar, det är så min hotellbarswhisky ska smaka. Och det är så affärsmän och globetrotters är, de vet vad det vill ha.

Bartendern blinkar åt mig och säger ”on the rocks it is” och jag nickar lite, en nickning som nästan inte är en nickning. Min minimala rörelse säger ”tack, men prata inte för mycket med mig”.

Jag ser en kvinna som sätter sig fyra stolar ifrån mig vid baren. Jag tittar mot henne en sekund, sen kollar jag bort, för jag är världsvan, jag ser vackra kvinnor varje dag. Ibland i New York någon annan gång i Tokyo, men i dag i Umeå. En vacker kvinna. Som tagen ur någon film från 80-talet.

Rött läppstift, vit klänning och med benen i kors. Som en docka. Jag kollar inte mot henne men jag ser och hör henne hela tiden. Hon beställer en Spritzer.

Jag frågar henne vem hon väntar på. Hon tittar mot mig, synar mig nerifrån och upp, sen tänder hon en cigg som har ett förlängt munstucke, tar ett bloss, blåser ut röken, tittar rakt fram in i väggen som pryds av spritflaskor och svarar ”vem undrar”.

Jag kliver av min höga barstol, tar med mitt glas och sätter mig nära henne. Hon fortsätter titta rakt fram. ”Den du väntar på kanske”, säger jag med en antydning om att det är mig hon väntar på. Hon ler och svarar kyligt ”skulle inte tro det”.

Det där är ingen diss, det är en flört. Hon vill att vi ska gå fram och tillbaka så här känner jag, annars hade hon väl gått eller bett mig att inte störa. ”Du har nog rätt. Hej, Farzad” säger jag och sträcker fram handen. Hon lägger över ciggen till den andra handen och hälsar ”Julia”.

”Vore det inte coolt om jag hette Romeo”, replikerar jag och tar en klunk ur min perfekta whisky.

”Nej, för det skulle innebära att vi båda kommer dö”, svarar hon blixtsnabbt, tar ett bloss och fortsätter ”och det vore ju synd”.

Jag ler.

En stilig man kommer fram och säger ”Er bil är här nu miss”. Hon släcker ciggen och skriver sitt nummer på en näsduk och säger ”Dö inte nu Romeo”, sen följer hon mannen till den fina bilen som står utanför entrén.

Jag sitter kvar i baren. Bartendern försöker komma med tips ”Akta dig för Julia”, säger han medan han torkar vinglasen med en handduk, ”det är många män som fallit för den där skönheten och aldrig rest sig upp”.

Jag nickar återigen, tar tag i mitt glas och och slänger runt whiskyn i glaset, som vinälskare gör innan första klunken, sen sveper jag drycken och smäller ner glaset i bordet.

Överläppen drar ihop sig som om jag precis stoppat in en snus.

Jag reser mig upp, slänger fram ett par hundralappar. En hundring för whiskyn och en hundring dricks sen vänder jag mig och går.

”Du får inte sitta här utan att beställa något”, hör jag en röst säga.

Jag kollar upp från datorn förvånad. ”Vah, vadå?”

”Ja, ska du sitta här måste du antingen vara gäst eller beställa något att äta”, fortsätter kvinnan som jobbar här i lobbyn.

Jag ser mig omkring. Här finns ingen bar. Ingen kvinna i klänning på håll. Det är dessutom rökförbud. Här finns inte ens internet. Här finns ett gäng fotbollsgrabbar i tonåren som leker kull med sina kön. Ingen Julia. Och ingen affärsresenärs-Farzad.

”Snart färdig”, säger jag till kvinnan som vill schasa iväg mig.

Och så avrundar jag den här texten och stänger igen datorn.

 

Skrivet av: Farzad Nouri.

Kommentera
Kopiera länk
Dela