Onsdag 12 Maj
Stockholm

Bianca Meyer: Vilken hjälp erbjuder samhället?

1 av 3
2 av 3
3 av 3

KRÖNIKA. Om att inte få träffa sin syster.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Bianca Meyer

Bianca Meyer är komiker och journalist. Varje lördag skriver hon krönikor för Nyheter24.

Besök hennes blogg här.

Varje år förlorar ca 3000 barn och ungdomar i Sverige sin mamma eller pappa.

Att mista en förälder som barn eller tonåring är ett utav de allvarligaste trauman man kan vara med om som ung, menar den norske psykologen Atle Dyregrov som bland andra författat böckerna: Barn och trauma och Sorg hos barn. Han menar att av alla möjliga dödsfall är det föräldrarnas död som påverkar barn och ungdomar svårast, det framkallar de starkaste reaktionerna som påverkar de drabbade under lång tid.

Hur hanterar samhället det? Vad erbjuds dessa barn och ungdomar för hjälp och stöd i Sverige?

Inget alls menar jag, och det verkar jag inte vara ensam om att tycka. Jag läser en uppsats i ämnet från Göteborgs universitet:

"Resultaten vi fann i vår uppsats var att samtliga informanter inte erbjöds något stöd ifrån sjukhusen eller hospicet och att alla informanter hade velat bli erbjudna stöd i samband med deras förälders död. Varje informant tror att deras sorgbearbetning hade blivit bättre och enklare om de hade fått stöd. Ingen utav informanterna fick någon information eller broschyrer, ifrån vare sig sjukhus eller hospice och samtliga informanter hade velat bli personligen kontaktad av vårdpersonal, och informerad om processen runt förlusten. Alla informanter kände sig ensamma i sin sorg och hade ambivalenta känslor kring sina egna reaktioner, alla informanter tror att om de hade fått professionell hjälp så hade de haft bättre förståelse för sina känslor."

Barn i sörjande familjer kan bli rädda för att också andra i deras närhet ska dö eller försvinna eller för att de själva ska dö. Om det värsta som kan hända faktiskt händer. Om deras farhågor besannas. Om ett barn som förlorat en förälder slits från ännu en närstående, hur hanterar samhället det?

"Domslut: 1. Sofie Meyer, xxxx xxxxxx dotter, skall ha rätt till umgänge med sin syster Bianca Meyer enligt följande: Första söndagen i månaden, varannan månad mellan klockan 12.00-16.00."

Så stod det i domslutet när Östermalms stadsdelsnämnd väckte talan å mina vägnar för umgängesrätt med min syster, som min döda pappas fru, förvägrade mig att träffa. Det hade tagit mig fyra år av juridik och ångest för att få igenom detta. Äntligen hade den här mardrömmen fått ett lyckligt slut. Jag hade lagen på min sida nu, ett domslut!

Tidigare hade jag fått avslag. familjerättens bedömning var då att "ett umgänge mellan syskonen inte är till gang för Sofie (min syster) mot bakgrunden av konflikten och arvstvisten mellan halvsyksonens mammor och mot bakgrund av att Sofie idag inte har någon relation till Bianca och inte uttrycker behov av att träffa henne."

Jag finner argumentationen absurd. När talan väcks om umgänge finns det såklart ALLTID en konflikt i botten som inneburit att en förälder har hindrat barnet till umgänge med någon viktig närstående. Så konflikten i sig kan ju inte vara avgörande för om ett umgänge ska komma till stånd eller inte. Och att man i dagsläget inte har någon relation är ju själva anledningen till att man vill väcka talan. Om man som barn inte fått träffa sitt syskon på flera år och lever med en förälder som låtsas som om denne inte finns är det svårt att minnas, och än svårare att sakna någon man knappt minns.

På ett familjeforum hittar jag andra barn och ungdomar som hamnat i liknande situation som jag och min syster, så här skriver en av dem:

"Han har bara mig kvar på vår pappas sida eftersom hans mamma förbjuder även mina kusiner att ha någon som helst kontakt med honom då hans mamma anser att våra kusiner inte är goda nog åt dem.

Det värsta är att jag kan inte göra någonting åt det. Hon kan tyvärr göra såhär eftersom hon är hans mamma. Jag har ingenting att säga till om, jag har förhört mig hos advokater, jag har kontaktat familjerätten samt socialen. Det finns ingenting att göra.

"Detta gör fruktansvärt ont. Bara tanken på att inte få lov att ha kontakt med honom förrän han fyller 18 år gör fruktansvärt ont i hjärtat."

Någon annan skriver: "Min bror är min värld och min moster kommer inte att tillåta mig att se honom eller prata med honom alls."

Jag hade tur. Jag fick ett domslut. De flesta barn och ungdomar, som i sorg ens orkar ta sig igenom en sådan här process, får inte den hjälpen.

Vad hände sedan då? Återupptogs relationen mellan mig och min syster? Levde vi lyckliga i alla våra dagar sedan?

Nej. Efter ett par stela, trevande träffar där min systers mor var närvarande, vägrade mamman att dyka upp med min syster trots avtalad tid. Man sa mig att man ingenting kunde göra. Man kunde ju inte låta polisen hämta min syster. Domslutet var alltså inte värt någonting.

Hur mår min lillasyster i dag? Vem hjälper henne att hantera sorgen efter hennes bortgångna pappa? Vem hjälper henne att hantera sorgen efter hennes enda syskon?

Inte svenska myndigheter i alla fall.

Kommentera
Kopiera länk
Dela