Intervju24: Leif GW Persson

Min lärare hade bjudit in dig att hålla tal i min gymnasieskola. Vi hade pluggat retorik och du höll det absolut sämsta retoriska talet i världshistorien. Bröt mot varenda regel. Ändå satt vi elever som klistrade och talade inte om annat under en vecka efteråt. Hur kan du vara en så fruktansvärt dålig retoriker?

– Det har jag hört från många. Det är ingenting jag gör medvetet, det bara blir så. Uppenbarligen funkar det, kanske för att det är så avvikande. Första gången jag var med i teve, för 48 år sedan, var jag likadan. Förutom att jag var liten och smal. Det var med debattlaget i skolan. Numera ber producenterna mig att stärka det, tydligen betraktas det som en tillgång. De vill vårda min excentricitet.

Förstärker du den medvetet?

– Nej. Faktiskt inte.

Din romanfigur, kommissarie Evert Bäckström, har ett väldigt speciellt vokabulär. "Akterskytt", "tangokavaljer" med mera. Var får du allt ifrån?

– Ja, han har väl en hundra pseudonymer på homosexuella män, "analakrobat", "korvryttare", det finns massor. Jag har hört vissa poliser som talar så. De har ett språk som trotsar all beskrivning, man blir lite generad och illa berörd. Men dramaturgiskt är det väldigt tacksamt.

– Evert Bäckström är ju förskräcklig, har alla fel och brister som finns. Fullkomligt jävla hämningslös, som en ond Karlsson på taket. Bäckström bygger på två verkliga förlagor, en polis som faktiskt hette Bäckström som söp ihjäl sig för många år sedan. Han hann ställa till med en jävla massa elände. Sen är det en annan som fortfarande lever. Han har ändå någon form av underhållningsvärde, vilket den riktige Bäckström inte hade.

Hur var det att som arbetargrabb gå på överklasskolan Norra Real?

– Jag var duktig i skolan, och mina föräldrar hade en idé om att det skulle kostas på så att jag kunde få ett lite bättre liv. Det enda sättet att ta sig dit var genom studierna. Jag var den enda i klassen som hade arbetarbakgrund, en av tio i hela skolan.

– Vill inte påstå att jag var mobbad, men det var jobbigt. Vi bodde ganska trångt så jag kunde aldrig ha de där kalasen som alla mina kamrater hade. Jag tyckte det var ganska knepigt faktiskt - att aldrig kunna bjuda hem någon. Samtidigt var det en drivkraft att kämpa sig upp. Jag ville komma upp mig i livet och leva det liv de var födda in i.

Har du någonsin blivit uppsökt och hotad av de personer du satt dit i Efterlyst?

– Det har hänt några gånger. Det är betydligt vanligare att de uttryckt sin uppskattning. De tycker att jag är en hyvens kille, märkligt nog. Så det vanligaste livstecknet från den där världen är faktiskt uppskattning. Det har hänt flera gånger att det kommit fram busar och erbjudit sig att flytta på stökiga personer i närheten om jag sitter på en restaurang till exempel: "Ska jag flytta på honom chefen?", säger de.

– Men några gånger har jag blivit påhoppad. En gång var det en tomtenisse, han hade väl inte alla besticken i lådan, som hoppade på mig på Operabaren. Jag märkte att han satt och glodde på mig en bit bort. Plötsligt reste han sig upp, tog ett glas och skickade det rakt i huvudet på mig. Jag såg ut som ett bombnedslag, det skar sönder hela ansiktet på mig.

Vad gjorde du då?

– Nä, fan, han skulle ju sticka så att jag slängde mig på honom och fick omkull honom. Sen kom vakten och tog hand om honom. Han blev dömd. Det var en tjatig jävel i rättegången.

Är du en bra morfar och farfar åt dina barnbarn? Du har ju en del.

– Ja, hyggligt. Det är inte så att jag sitter och duttar med dem men jag tror att de gillar mig faktiskt. Jag är alltid snäll och hygglig och ger dem dyra presenter.

Vad retar dig?

– Girighet, poliser som inte sköter sitt jobb. Nu senast Stieg Larssons far och bror som, bara för att han inte skrivit ett testamente, tar all deg. Så jävla girigt. Finns det ett liv efter detta kan jag ju bara tänka mig vad Stieg Larsson känner. Han är bestulen av sina närmaste, och hans hustru som han levt med hela sitt liv är tamigfan medellös. Det är fullkomligt obegripligt hur man kan bete sig så.

Tror du på ett liv efter detta?

– Ja. Det är i alla fall obestyrkt att det inte finns ett.

Var det därför du kom ut som kristdemokrat?

– Nej, det gjorde jag inte alls. Så här är det: Jag har alltid varit sosse. Men nu tyckte jag att det var för jävla illa senast. Det var en politisk markering, är man inte nöjd med varan så byter man leverantör. Jag stödröstade på kristdemokraterna, för att de inte skulle åka ut. Annars skulle jag ha röstat på moderaterna eftersom jag känner flera personer där som jag umgås med och gillar.

Var det inte svårt att överge sossarna?

– Jo, skitknepigt givetvis. Men sossarna pratade bara massa skit och fick ingenting uträttat. Så fort de får ordning omkring sig så går jag tillbaka till sossarna. Men som det ser ut i dag lär det ju dröja.

Hur började du och Anders Borg jaga tillsammans?

– Han brukar faktiskt komma till mig, om man ska vara lite noggrann. Han ringde och frågade om jag och min fru inte ville komma över och äta middag med honom och hans fru. Vi bor några mil ifrån varandra. Det var skittrevligt, bra mat och bra dryck och trevliga människor. Sen dess har det rullat på. Vi umgås ibland och ibland jagar vi. Jag uppskattar honom. Om han vore sosse då skulle det bli kamp. I vissa avseenden låter han ju påtagligt lik några av de gamla sossarna. Men jag känner mycket finare människor än Anders Borg ska jag tala om för dig.

Ja, jo jag har ju hört att du jagat med kungen också. Tycker han om dig?

– Det vet jag inte, sånt frågar man inte. Det är en trevlig person, jag gillar honom.

Kallar du honom ers majestät?

– Ja, det gör jag.

Vågar du inte dua honom?

– Äh, det har ju inte med det att göra. Jag hälsar inte på personen Carl Gustaf Bernadotte utan på landets statschef, det är något annat. Jag tycker det är praktiskt att ha monarki. Skulle vi ha president riskerar vi att få några som Göran Persson och Anitra Steen och de skulle naturligtvis behöva en mycket större budget med alla deras jävla utsvävningar.

– Dessutom utlänningarna, de som lever i republiker, uppskattar monarki så in i helvete. Vilket svenskt företag skulle komma på tanken att släpa med sig en svensk president? Typ, Maud Olofsson, för helvete. Det skulle ju rentav vara drabbande för landets affärer. Så jag är en mycket varm anhängare av monarkin.

Men när du träffade kungen kan du då känna någon form av tillfredsställelse. Att du faktiskt lyckades ta dig upp precis som dina föräldrar och du själv ville. Någon form av revansch?

– Ja, det kan jag mycket tydligt. Jag har inga problem med att be folk fara åt helvete. Jag behöver inte tänka på pengar, det ger en väldig frihet. Nu har jag ju i och för sig inga märkvärdiga vanor. Jag låter mig aldrig bjudas, undantaget några av mina närmsta vänner som har långt mer pengar än jag. De får bjuda mig, men ingen annan får bjuda mig. Och fruntimmer har jag aldrig låtit bjuda mig på krogen, trots att många erbjudit sig. Att ha pengar är bra på det sätt att om det inte passar så kan du bara gå därifrån. Jag kan säga det "nu skiter jag i det här".

Borde vi svenskar vara rädda för så kallad islamistisk terrorism?

– Nej inte om vi hållit oss borta från Afghanistan och sluppit en sån där jävla tjatmoster som Lars Vilks - han kan inte rita, inte göra skulpturer, han kallar sig konstnär och målar av Muhammed som hund fast det knappt går att se vad det föreställer. Sen ska han måla honom som gris och transvestit. Jag blir bara så jävla trött.

– Det är ingen protest mot islam utan bara ett sätt att marknadsföra sig själv. Lars Vilks, vad fan har han levt på, bidrag från kommunen för att han strött ut massa brädhögar i naturen och kallat dem installationer. Det är för mig en djupt sorgesam jävel, och han har ju Säpobevakning och allting så det skit som han ställer till med drabbar inte honom.

– Förr eller senare kommer vi väl få någon självmordsbombare som inte gör självmål. För det gjorde han ju. För det första lyckades han inte lösa ut den där rätt bedrövliga apparaten han hade häktat på sig. Det var ju inget märkvärdigt. Nästa gång kommer det att vara mer kompetenta aktörer, och anta då att han går in och ställer sig på någon idrottstillställning, bara slår sig ner på läktaren när AIK spelar mot Djurgården, då tar han med sig hundra personer eller två hundra.

– Det kommer inte gå att skydda sig mot - och då kommer det naturligtvis bli ett helvetes liv. Men, å andra sidan, vi kan ju lika gärna råka ut för svenska dårar. Ta de här skolskjutningarna där någon knallar in och skjuter vilt omkring sig. Eller ta den där förmågan i Malmö, som kutar runt och skjuter på folk som han uppfattar har kommit in utifrån, sånt är ju många gånger vanligare.

Agerade terroristen på Drottninggatan ensam?

– Nej, det har jag väldigt svårt att tro. Det gör de nämligen aldrig. Jag tror inte att det var någon stark organisation, men jag kan tänka mig att han hade en löst sammansluten krets av sympatisörer. Självmordsbombare har alltid folk som är med vid själva händelsen och sen har de en stark ideologisk uppbackning.

I SVT:s Skavlan satt du och talade om rätt tunga saker, att du varit nära att äta ihjäl dig, att du drack för mycket och hade dålig hälsa. Ändå skrattade och applåderade publiken. Tyckte du inte att det var lite märkligt?

– Det var lite märkligt, jag tänkte på det. Någon jävel drattar på arslet och bryter lårbenshalsen, då garvar ju folk i chock. Mitt jävla ätande har ju flera gånger varit nära att ta kål på mig. Att jag dricker för mycket är ju ingen hemlighet. Men det har jag löst på det sättet att jag bara dricker under sex månader, sen är jag helt nykter under sex månader.

Är du rädd för döden?

– Ja det är klart. Alla som påstår någonting annat ljuger. Jag trivs ganska bra med att leva. Gillar mitt jobb, är svårt förtjust i min fru, mina ungar och barnbarn och alla goda vänner. Det vill jag inte avstå i förtid.

Räds du att inte existera?

– Jag vet inte faktiskt. Det är ju också en betydande ovisshet om vad som händer, och jag är en sån människa som vill ha koll på grejerna. Att då försvinna in i någonting jag inte har någon aning om vad det är…

Upphör man inte bara att existera?

– Jo, möjligt. Vad det nu innebär. Jag har ju sett många döda människor, oftast såna som har slutat sina dagar på alldeles åt helvete trista sätt. Och det har slagit mig att de ser så jävla döda ut. Man hamnar lätt i den föreställningen att själen har flaxat iväg och kvar finns själva höjet. Då undrar man ju vart själen tar vägen: om man hamnar på något stekjärn därnere eller på en molntapp däruppe.

Du tror alltså på Gud?

– Ja, det gör jag. I brist på att motsatsen bevisats. Guillou tycker att jag är knäpp. Han säger: "Vafan, är du dum i huvuvet". Jag svarar: "Okej, du vet att han inte finns eller?". Och det vet han ju givetvis inte. Jag tycker min ståndpunkt är ganska trösterik. Någon som har allomfattande makt att ändra på saker som du kan vända dig till i fall du upplever behov av det.

Du ber alltså Gud om saker då och då?

– Nej, det är sällan. Jag har honom inte som någon jävla klagomur inte. Sen är jag väldigt förtjust i många psalmer.

Ligger det ingen problematik i att du ibland, nu i Veckans brott och tidigare i Efterlyst, spekulerar ganska fritt i skuldfrågan?

– Gärningmannen finns nästan alltid i offrets närhet. När jag då, som du kallar det, spekulerar försöker jag beskriva hur det oftast är. Ett fel som polisen ofta gör när de utreder grova brott, är att de krånglar till det alldeles förbannat. Men sen har jag ju fel ibland.

Saknar du Efterlyst?

– Jag slutade för att jag varit med så jävla länge. Det var en väldigt bra tid i mitt liv, jag har fan medverkat till att sätta dit folk på flera hundra års fängelse. Och det är jag glad åt, det är folk som inte ska ränna till ute, som ställt till ett helvete för andra. Jag kommer ihåg en kväll, jag tror att jag och Hasse den kvällen sänkt fem man, de fick sammanlagt mer än tio års fängelse, vi plåstrade alla. Jag var så jävla nöjd, jag sa det till Hasse: ”Nu går vi ut och tar en pilsner.”