Farzad Nouri: Att göra absolut ingenting

Jag skriver det har från Dubai. Jag har semester. Åkte hit själv till en av mina absolut bästa vänner. Han är den sortens vän som minns min första flickvän men också den vän som kommer vara hedersgäst på mitt bröllop någon dag. När han säger att hans hem är mitt hem så menar han det, det är inte en artighetsfras, det är fakta.

När jag berättade för min omgivning att jag skulle åka till Dubai blev folk alldeles till sig och alla hade tips på saker jag "måste göra", saker jag "måste se". Det var som det var deras semester de planerade.

Jag tror alla dessa människor med sina tips och råd lätt skulle kunna skriva ihop en turistguide för folk som ska åka till Dubai, och kanske få den publicerad i Aftonbladet. Jag vet att alla menar väl.

Grejen är den att jag inte vill göra något. Jag vill bara vara. Jag var i Miami för inte så längesen, men det var med jobbet. Jag har varit ledig, men bara tagit det lugnt i Sverige. Och även om man är ledig i Sverige så är alltid mobilen på, man är alltid tillgänglig. Man måste ställa upp på alla möjliga förslag och idéer.

"Sluta var så tråkig, du har ju semester, vi måste hitta på något".

Det var längesen jag var utomlands och bara var. Det har hänt mycket de senaste två åren. Jag har börjat med stand up, jag blev tillsammans med en tjej, jag slet av hälsenan, jag fick pausa min basketkarriär, blev otroligt nere, tjejen och jag gjorde slut, jag kom igång med basketen igen, bloggen flyttades fran 1000apor till Finest.se, jobbet har varit som det varit, farfar och morfar har gått bort, mitt favoritlag Inter har vunnit Champions league. Det har hänt en hel del och mitt schema har varit ganska tight, precis som jag velat. Jag har fått planera min tid noggrant, men så har det alltid varit. Jag minns när jag pluggade på högskolan, spelade basket fem dagar i veckan OCH coachade knattar tre dagar, och allt det skulle jag kombinera med flickvän, vänner, familj och övrigt liv. Jag trivdes så.

Minns hur jag värderade mina få lediga dagar. De var min tid for reflektion.

Jag har alltså åkt hit för att inte behöva planera. Inte ha några måsten. Bara titta i backspegeln lite och få sova ut.

Jag har alltid varit lite rädd för att vara själv. Vill ha folk omkring mig. Det är en av anlendningarna till varför jag aldrig åkte till USA och pluggade och satsade mer på basketen. Jag får lätt hemlängtan.

Men när min kompis som jag bor hos här i Dubai berättade att han kommer vara tvungen att jobba en del och att jag skulle få vara själv blev jag glad. Skönt, då kan jag få vara för mig själv under dagarna och hänga med honom på kvällarna. Det är ändå på kvällarna man hittar på saker har, dagarna börjar efter kl 18 och det är inte alls ovanligt att man äter middag 22 eller ännu senare.

Jag sitter vid poolen och skriver det här. Jag sitter vid poolen for att få lite färg, vill inte komma hem och höra "Var det kallt där? Jag menar, du är inte alls brun, solade du inte?"

Min vän ska hämta upp mig men är 45 min sen. Han sitter i möte. Farzad hemma i Sverige skulle kanske ha blivit upprörd, men jag känner ett lugn just nu som jag sällan känner hemma.

Jag ville bara vara och nu är jag. 

Jag iakttar mannen som sitter på balkongen, han har på sig något som skulle kunna beskrivas som ett lakan, det är en sån där inhemsk dräkt (dishdash kallas den tydligen), och en New Era-keps som han bär bakochfram. Om jag jobbade med mode skulle jag beskriva det som "gammalt religiöst möter ungt och modernt".

Jag iakttar min omgivning. Man vet att man inte har så fullt mycket i huvudet när man iakttar sin omgivning.

Min kompis sms:ar att jag ska göra mig redo, han är här om tio minuter.

"Vart ska vi?", undrar jag.

"Vi ska se Burj al Arab", svarar han.

Nu börjar dagen. Jag solar och jag ska "se saker".

Hoppas ni är nöjda med min semester!