Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Pascal Engman: Därför hatar jag bokmärken

1 av 3

AP Photo/FILE

2 av 3

Jessica Gow / SCANPIX

3 av 3

Nyheter24

Nöje | 12/02/2011 19:20

KRÖNIKA. Om att samla på bokmärken som kille.

Jag och min vän Pelle hade precis börjat i ettan på Östermalmsskolan i Stockholm. På rasterna var vi ute och spelade fotboll eller bandy i Gustav Adolfsparken. Tjejerna pratade vi inte med. Det var kutym att behandla dem som luft i skolan. Själv var jag kär i Klara Emanuelsson, det var alla andra killar i klassen också. Söta och tuffa Klara. Minns fortfarande när jag dansade med henne på mitt livs första disco. Hade just sett Karate Kid, så jag hade insisterat på att ha en bandana i håret.

Känslan efteråt var euforisk. Efter vår tryckare, då jag stod utanför skolporten, tuggade tuggummi och väntade på att mamma skulle komma och hämta mig, tänkte jag att livet aldrig skulle bli sig likt igen. Kunde inte sluta le. Inte sluta tänka på hur det var att krama Klara Emanuelsson.

Jag och Pelle bestämde oss en dag för att ta kontakt med tjejerna i klassen på skoltid, men vi visste inte hur vi skulle gå till väga. De var som sagoväsen, nymfer, som man inte förstod sig på. Trots att de var fysiskt nära levde och verkade de i en annan värld. De stannade oftast inne på rasten och bytte bokmärken eller visade varandra sina gosedjur.

Givetvis ägde både jag och Pelle också gosedjur, men vi skulle hellre dö än att ta med dem till skolan för att visa upp dem. En dag kom jag på den på förhand briljanta idén att vi också skulle köpa bokmärken. Vi kom överens om att inte, under några som helst omständigheter, berätta om vår nya hobby för de andra killarna i klassen. Pelle var med på noterna. Vi bestämde oss för att köpa bokmärken efter skolan, var för sig.

Min mamma, som är en hippie, tyckte förmodligen att hon slog ett slag för jämställdheten och gick glatt med på att betala för det bokmärksalbum jag införskaffade på Lekia i Fältöversten. Det var rosa, med blommor på.

Dagen efter hade jag mitt rosa bokmärksalbum med mig i skolväskan. Det kändes som en bomb, redo att brisera i vilken sekund som helst. Pelle hade inte köpt några bokmärken, jag minns inte av vilken anledning. Vi åt lunch under tystnad, och när de andra pojkarna i klassen frågade om vi skulle följa med och spela fotboll tackade vi nej. Istället gick vi de tre trapporna upp till lågstadiekorridoren där tjejerna befann sig.

Två gånger gick vi förbi dem, jag hade min ryggsäck med albumet hårt tryckt mot bröstet. Vi sa ingenting, utan passerade bara de spridda grupperna av söta tjejer med snabba, nervösa steg.

Till sist tog jag mod till mig och frågade om vi också kunde få byta med dem. De tittade på oss och nickade, och jag tog fram mitt album. Under återstoden av veckan smög vi oss upp till korridoren och byte bokmärken med tjejerna varenda rast.

Följande måndag hade jag med mig mitt album till skolan. När jag hängde ryggsäcken på min stol i klassrummet glömde jag att stänga den. Plötsligt hörde jag ett tjut från min bänk och en kille i klassen stod och höll upp mitt bokmärksalbum. De andra killarna tjöt av skratt. Jag kände mig som en daggmask. Herregud, vad jag skämdes.

Gick fram till min plats och ryckte åt mig albumet. På vägen hem slängde jag det i en soptunna medan tårarna rann nerför mina kinder. Sen dess tycker jag bokmärken är töntigt. Förbannat töntigt.