Farzad Nouri: Allt vi gör är att längta

Sitter på ett café i Dubai och ska snart åka hem till kylan i Stockholm. Jaha, det var den här resan det.

Hatar när det roliga är över. Det ger mig dödsångest. Jag som längtat till den har resan så länge och så mycket.

Jag tänker ofta på vad meningen med livet är. Och det gör mig lite låg eftersom det troligtvis inte finns någon mening alls. Däremot vet jag vad livet går ut på.

Livet handlar hela tiden om att längta, att se fram emot.

Vi längtar hela tiden. Vi ser fram emot och längtar till det roliga, sen kommer det roliga och när det är över, längtar vi till nästa roliga. I stort och smått. Det är så vi tar oss igenom livet.

I det stora längtar till studenten/flytten hemifrån/giftermål/skaffa barn.

I det mindre längtar vi till semestern/jul/sommaren/.

I vardagen längtar vi hela tiden till lunchen/rasten/middagen/kvällens fest/favorit-teveserien.

Och så haller det på.

Cafébiträdet serverar mig en latte, jag säger "thanks"och han svarar något jag inte hör. Jag säger "I'm sorry, what?" och han himlar med ögonen, tar ett djupt andetag och säger, nej han säger inte, han halvskriker och artikulerar vilt "YOU ARE WEL-COME!"

"Oh, hehe", svarar jag och skäms, det känns som han precis skällt ut mig. Men så tänker jag på den där snubben, allt han egentligen gör är att han längtar efter sin rast (eller efter att hitta en rik fru så att han aldrig mer behöver jobba igen).

Och jag längtar efter att han ska komma ut med min paj. Det känns så tillfälligt.

Jaha, där kommer min paj och jag kommer äta den och sen kommer jag längta till nästa härliga sak under dagen.

Så jävla meningslöst. Ju fler bekymmer man har i livet desto viktigare är det att ha något att se fram emot.

Jag längtar inte hem. Men jag saknar min familj, mina vänner och att stå på scen. Ska väl bli skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Vardagen. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer åka tillbaka för att börja längta tillbaka. Sen kommer något roligt komma, det kommer vara över och sen kommer vi dö.

Känns så jävla meningslöst. Det ger mig dödsångest, inför döden. Den är det enda jag inte längtar efter, jag älskar meningslösheten och längtandet efter det roliga.

Det är det som driver mig