Farzad Nouri: Jag sökte till Big Brother

Big Brother är igång igen, det kan väl ingen ha missat. Jag är uppvuxen med Big Brother som några av er kanske är uppvuxna med Kent eller Hylands Hörna (beroende på hur gamla ni är). Jag hade sällan tid att kolla dokusåpor, men Big Brother missade jag aldrig. Jag fascinerades av hur människorna förändrades, älskade dramat, tävlingarna, vändningarna. Minns hur jag blev alldeles till mig när de delade upp huset i ”fattiga” och ”rika”, genialiskt!

Minns inte exakta året men det kan ha varit någon gång mellan 2001-2003. Jag bestämde mig för att söka till Big Brother. Det fanns en anledning till det:
Jag ville se hur det gick till, hur de valde ut de här vraken. Vad är det för tester man får gå igenom? Är man vrak eller blir man vrak?

Egentligen ville jag inte vara med, utan jag var mest nyfiken på hur hela processen gick till. Jag sökte mest "på skoj”. Så säger nog alla som söker för att de skäms, en helgardering i fall man inte skulle komma med.

Jag satt på något hotell med drygt tusen andra människor och fyllde i en blankett om min hälsa, civilstatus och allt annat typiskt. Jag satte mig mittemot en kille som sa att ”här måste man sticka ut”. Jag såg hur han skrev ner svar, suddade ut, grymtade ”Fan, så skriver ju alla”, sen skrev han något nytt.

”Nummer 225 till 235”, ropade en kvinna och pekade in oss i ett rum där vi satt framför en jury inte alls olik Idol-juryn. De satt där med blanketterna vi fyllt i och granskade oss. Ställde frågor. ”Vad ska du göra med pengarna om du vinner?”, ”Varför ska du vara med i årets Big Brother?”, ”Skulle du kunna tänka dig att ha sex i huset?”
Det var de klassiska frågorna och de klassiska svaren. ”Jag ska resa”, ”För att jag är social”, ”Nej, men man vet aldrig”.
Mind gamet hade redan börjat.

Jag fick frågan ”Varför har du sökt?” Och jag svarade inte ”för att jag vill vinna”, som alla andra, killens ord om att man ska sticka ut ekade fortfarande i mitt huvud. Jag svarade det som egentligen är anledningen till varför folk söker ”Jag bryr mig inte om att vinna, jag vill bara bli känd”. Jag stack ut kanske med ett svar som uppfattads ärligt men ändå oärligt i och med att det inte var min egentliga avsikt.

Jag gick vidare. Fick åka till Frihamnen någon vecka efter och åka ner till en källare. Där satt en kvinna med min blankett och en kamera riktad mot mitt ansikte. Hon ställde frågor, undrade om jag gillade att dansa. Jag älskar att dansa. Hon bad mig visa. Ingen musik. Jag skruvade på mig som man gjorde när man fick en fråga man inte kunde svara på i klassrummet. Sen ställde jag mig upp och sa att det inte går utan musik. Hon började klappa i takt. Men jag kände mig som en idiot. Så jag satte mig ner och sa att jag måste vara lite dragen. Hon noterade. Sen fick jag ett samtal. Jag skulle vidare.
Men jag ville inte. Jag hade fått svar på mina frågor. De ville ha en apa och jag ville inte apa mig. Dessutom var mina föräldrar skeptiska. Jag valde istället att plugga tre år på högskolan. Ett klokt beslut i efterhand skulle det visa sig.

Jag kanske någonstans ville, men jag tänkte ändå igenom det både en, två och femtio gånger och valde att avstå.
Lyssnade på Filip Hammar och Fredrik Wikingssons podcast för några veckor sedan. De pratade om att alla ungdomar förr om åren drömde om att vara med i Big Brother men nu vill alla ungdomar istället bli komiker.
Även fast jag valde att inte vara med då så var det ändå en tanke som slog mig när jag var yngre. Kände mig så träffad av det Filip och Fredrik sa, i och med att jag stå-uppar idag.

Det finns två stå-uppare i Big Brother-huset just nu. Och jag lovar att någon av de andra deltagarna garanterat kommer försöka sig på en stå-uppkarriär när de kommer ut.

Det nya är inte att vara komiker eller dokusåpastjärna. Det räcker inte. I dag vill folk vara både komiker och Big Brother-namn.

I dag har jag ett hyfsat jobb, en fil kand inom management och jag stå-uppar. Nöjd med mitt beslut.
Men jag kommer kolla och se om någon blir ett vrak.