Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pascal Engman: Helvetets dörr

- 26/02/2011, 17:52 -
1 av 3

2 av 3

AP Photo/Louise Michaud

3 av 3

AP Photo/Claudio Cruz

KRÖNIKA. Om att öppna helvetets portar på glänt och tvingas stå kvar.

Står och håller upp en dörr för en vilt främmande man som befinner sig alldeles för långt bort för att mitt tilltag ska kunna ses som en vänlig gest två människor emellan. Jag hatar mig själv mycket intensivt där jag står och ser fullständigt bortkommen ut i dörröppningen.

Det hela började med att jag uppfattade en liten rörelse bakom mig, inbillad eller äkta, och stannade till för att invänta den person jag förmodade befann sig bakom mig. Sekunderna gick, men ingen passerade mig. Till sist vände jag mig om och fick ögonkontakt med denne man som jag stått och hållt upp dörren sedan dess.

Mannen, som till en början befann sig tjugotalet meter längre bort, såg först mest häpen ut. Hans häpenhet övergick snabbt i misstänksamhet. Och jag kan faktiskt inte klandra honom om han är skeptisk. Det är faktiskt lite märkligt att jag står där och håller upp dörren. Förmodligen väntar han sig att jag ska banka ner honom i plötsligt raseri. Eller antasta honom sexuellt.

Det absolut mest bisarra är att vi inte släppt varandra med blicken sedan den sekund vi först blev varse om varandras existens. Vi betraktar varandra spänt, vilar på hanen. Jag uppfattar att stämningen som växer fram rentav är av fientlig art. Det som var tänkt att vara en trevlig och fin gest för att göra en medmänniskas dag lite bättre har plötsligt utvecklats till en lågskaligt krig.

Det är bara några meter kvar tills vi möts nu. Mannen jag stått och hållt upp dörren för de senast femton sekunderna eller så, och jag. Ändå vägrar han öka på sina steg, och det stör mig något alldeles oerhört. Nu när vi ändå befinner oss i denna olustig och plågsamma situation kan han väl göra någonting för att underlätta den, kan jag tycka.

När bara fyra eller fem meter återstår märker jag att han kniper ihop sina läppar. Jag inser vad han tänker göra, den otacksamma primaten. Klåparen kommer inte att tacka mig för att jag under tjugo sekunder stått och hållt upp dörren åt honom. Det retar mig något fruktansvärt, och så kan jag inte ha det. Där går gränsen. Jag har just stått för den största dörrupphållarprestationen i modern tid. Därför bestämmer jag mig för att förekomma honom. Man kan säga att jag gör en briljant rockad och ställer honom i socialt schackmat.

– Varsågod, säger jag och ler mitt allra mest tillgjorda leende.

Han tittar resignerat på mig och svarar kort:

– Tack.