Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Intervju24: Fredrik Wikingsson

- 26/02/2011, 20:44 -
1 av 10

Pascal Engman / Nyheter24

2 av 10

Pascal Engman / Nyheter24

3 av 10

Pascal Engman / Nyheter24

4 av 10

Janerik Henriksson / SCANPIX

5 av 10

Henrik Montgomery / SCANPIX kod 10060

6 av 10

Jonas Ekströmer /SCANPIX SWEDEN

7 av 10

Tomas Oneborg / SvD / SCANPIX

8 av 10

Fredrik Sandberg / SCANPIX

9 av 10

Fredrik Sandberg / SCANPIX

10 av 10

JONAS EKSTRÖMER / SCANPIX

Nyheter24:s Pascal Engman möter Fredrik Wikingsson och talar om Bob Dylan, Veckorevyn, barnuppfostran och varför han egentligen springer omkring och ler. 

Det tar mig några sekunder att bli varse att det rykte som säger att Fredrik Wikingsson skulle vara dålig på att kallprata inte stämmer. Innan jag hunnit stänga bildörren denna svinkalla onsdagsmorgon berättar han att bilvärmen inte fungerar, att han snart ska flytta och förhör mig om min bostadssituation. Plötsligt befinner han sig mitt i en historia om sin "sämsta flytt". Från en källare som han delade med en rumänsk filmstudent, Imo, till Västra skogen. Imo åt japanska snacks och svettades ut dem. En "pan-Stillahavsk-kombination", förklarar Fredrik Wikingsson.

Orden sprutar ur munnen på honom. Det som fascinerar mig är hur oerhört fort det går för honom att bygga upp de mest sanslösa meningar. Trots farten har de alltid en tydlig röd tråd och, som min gamla lärarinna på gymnasiet skulle uttrycka det, stilistisk flärd och elegans. Så fort jag kommer på en följdfråga glömmer jag bort den, eftersom han redan är inne på nästa historia.

Skulle du hellre vara polare med Bob Dylan än med Filip?

– Ja. Där säljer jag lätt ut Filip. Det vore en sak om Bob Dylan enbart vore min idol, men när man läser intervjuer med honom så är han så fruktansvärt intressant som person. Han kan verkligen hoppa mellan böcker om krig som kinesiska filosofer skrev 300 år före Kristus, via någon polare till Leonardo da Vinci, till Ralph Nader och tillbaka till någon amerikansk popstjärna på 60-talet. Han har ett otroligt rörligt intellekt, så jag tror att Filip skulle full förståelse för det. Även om Filip också har ett rörligt intellekt så framstår han som en bimbo bredvid Dylan, och det tror jag Filip är den förste att skriva under på.

Vad skulle du fråga honom om du intervjuade honom?

– Han gjorde en väldigt mytomspunnen turné våren 1966 som gick i mål den 27 maj 1966. Turnén avslutas med en konsert i Royal Albert Hall i London, sen bryter han nacken den 29 juli, och ingen vet vad han gjorde däremellan. Den perioden är oerhört intressant för mig. Jag såg en gång en bild på Bob Dylan, i ett reportage i magasinet Elle, och den bilden ser ut som den är tagen under den perioden. Han ser lite mer ärrad ut än han gjorde på våren, och det ser ut som den är tagen på sommaren i skogsmiljö... 

Du har alltså suttit och studerat foton på honom.

– Ja, det finns ingenting jag tycker är vackrare än hur Bob Dylan såg ut i maj 1966. 

Har du sagt det till din fru?

– Hon skulle köpa det. Både min fru och Filip hackar i sig att Bob Dylan överskuggar dem.

Jag fascineras av att du, under dina "röriga år" mellan 1996-2003, orkade supa så mycket och ändå jobba.

– Jag började bli bakfull när jag blev trettio, innan dess hade jag aldrig ett spår av bakfylla. Det här var i samma veva som Redbull kom, jag tror att man kommer läsa att när folk dör i tarmcancer om tio år, att det här var åren när folk vräkte i sig Red Bull i onödan. Det fanns en massa femställen man hängde på. Särskilt en klubb som hette Trap Bar, som var fruktansvärt jävla skitig, där stod man med jackan på sig eftersom man inte hade råd med garderobsavgift och hoppades att någonting skulle hända. Men det gjorde det väldigt sällan. Sen valsade man in på Veckorevy-redaktionen och tänkte "hur många här tror att jag är bög egentligen".

Just det. Så var det ju det där med Veckorevyn, du är väl i stort sett den enda killen som någonsin jobbat där?

– Nja, det vet jag inte. Det var tjejigt, men jävligt kul. Förutom att jag efter tre månader insåg att alla trodde att jag var bög. Den där "tuppen i hönsgården"-faktorn slank mig helt ur händerna. Jag kom inte nykter till jobbet en enda gång, brukade jag sitta och nyktra till mellan nio och elva, och sen var det bara att köra.

Hur märkte du att du inte hade alfahanne-rollen du aspirerade på?

En kvinna som heter Petra Lindell, som fortfarande figurerar i mediesverige, frågade mig efter någon månad om jag var gay. När jag svarade nej berättade hon att hon redan spridit det till alla. Så jag började dyka upp på redaktionen med tjejer, vilket förmodligen ledde till att de trodde att jag var en "härlig" bög med massa faghags efter mig. Det var en no win situation.

 

Pluras kök

Hur var det att spela in Pluras kök?

– Jag har lite ångest, dels för att det är lite luddigt vad som egentligen hände, inte så att jag var stupfull och ragglade runt, men man minns ju aldrig vad man snackat om i vanliga fall. Det är tragiskt när man är lite för tänd, samtidigt är det väl kul för tittarna att se någon som verkligen tycker att det är kul att vara med. 

Hur laddad var du egentligen?

Jag var jävligt laddad. Men programmet spelades in en måndag, så jag orkade inte hålla på att kröka fram till tre på natten. Det hade nog kunnat spåra om det hade varit en fredag. Självaste Mauro Scocco dök upp och spelade låtar och jag tänkte "det här är ju otroligt, det här borde jag göra". Jag stannade bara till ett, det är klart jag hade velat stanna fyra timmar till. Samtidigt är det ju lite ångest också, där satt jag och spelade gitarr och sjunger inför musiker och är lite pajig. 

I bilen på väg hit beskrev du att du älskade att slänga saker. Det lät nästan erotiskt när du beskrev det.

Med mycket välvilja skulle man kunna kalla det erotiskt, men det är på gränsen till falsifiering. Platonsikt erotiskt kanske, mer som en torr-orgasm. När jag åkte runt och gjorde 100 höjdare och träffade många original så märkte jag att det som förenar dem är att de samlar på saker. Jag tycker att det är mer alarmerande tecken på någons mentala hälsa än att man slänger saker faktiskt.

Du säger att du inte har någon plan när du uppfostrar dina barn, men tänk om de kommer hem och berättar att de är nazister någon dag?

– Jag bor i Bromma och där bor det många rika människor. Jag tjänar för Guds skull också bra med pengar nu, så jag ska väl inte sitta och säga att jag är någon slags utböling där, men jag skulle verkligen inte vilja att de blev överklassbrudar. Men det är jävligt svårt att påverka. Första steget, då man märker att man inte har någon kontroll, är när de kommer hem och säger att de vill lyssna på Cara mia för att det snackats om den på dagis. Då funderar man på att sätta på en Bob Dylan-låt och säga att det är Cara mia, för att se om de köper det. Sen sätter man på Cara mia på repeat, och så älskar de det och så tänker man "Jaha, nu är det lugn och ro här". Man låter det fortgå eftersom det är en kombination av att de har det bra och att det är lugnt och behagligt.

 

Barndomen

Hur var du själv som barn?

– Det här låter rätt svart, men jag hånglade inte med någon på sex år. Genom hela högstadiet och hela gymnasiet mötte inte mina läppar en flickas. Det är obegripligt, kan jag tänka. Men så ser jag rörliga bilder på mig själv från den tiden och tänker att det kanske inte är så obegripligt ändå. Det är inte många människor som är manliga när de är 15, men det finns ändå en skala, man kan vara mer eller mindre manlig. Själv sprallade jag omkring som en nioåring. Det var inga snigelspår i korridorerna efter att jag gått omkring med instoppad collegetröja och högt sittande jeans. Jag hade ingen riktig selling point, jag var oerhört fokuserad på att få bra betyg och det är inget man får knulla på. 

Kunde du på den tiden tro att du i framtiden skulle jobba med teve?

– Nej, men samtidigt spelade jag in sketcher med min bästa kompis Hugo som vi spelade upp på fester och sånt. Egentligen tyder det på ett jävla självförtroende. Jag hittade en kassett från den tiden som jag gav till redigerarna eftersom vi skulle använda en av sketcherna i ett program, och i slutet på den kassetten går jag runt och filmar på en fest jag hade hemma hos mig. Klipparna sa att det var det mest tragiska de sett. Det var så tydligt att de andra hade fest, och brydde sig om festen, själv går jag runt och tittar på festdeltagarna - i mitt hus. Det är min fest, ändå är jag inte med på festen. Jag tittar in i bastun, därinne sitter det tre nakna killar och tjejer med små handdukar, det är superknullig stämning, och där kommer jag och säger "hej hej har ni fest eller" och de knuffar ut mig och stänger dörren. Så hör man min pipiga röst bakom kameran som säger "Okej, där fick man inte komma in, undra vad som ska hända där". Jag förstår att ingen på den där festen sa "stäng ner kameran, nu ska vi hångla". 

Bryr sig människor mindre om "viktiga” saker i dag än förr?

– Det är lätt att tro motsatsen, eftersom det finns 95 000 twitterkonton som tycker det är kul att skämta om hur Gaddafis namn stavas och så där. Det är tveeggat. Jag inbillar mig att det finns ett större mått av poserande intresse i dag. Det fanns säkert en form av poserande intresse på 70-talet också, när folk satt i massdemonstrationer i ösregnet i Hagaparken mot USA:s aktiviteter i Vietnam. Men det kräver ändå lite mer, du måste ta på dig din jacka, ge dig ut i regnet, sitta där i fyra timmar och sjunga "Kumbaya" eller vad fan man sjunger. Då är det lättare att trycka "gilla" på Facebook. Men för att svara på frågan: jag tror att det är exakt samma kvot av ytligt intresse i dag som då. Det sitter djupare än i mediala uttrycksformer och medialt konsumerande. Men det är exakt samma procent människor som är intresserade på ett ytligt sätt. 

Kan det inte vara så att den mängd information vi får gör att det är omöjligt att upprätthålla ett genuint intresse för saker och ting?

– Jag tror att folk har ställt sig den frågan varje år sedan kanske 1946. Eftersom det alltid kommit fler tidningar och mängden tillgänglig information ökat. Det har alltid funnits distraktioner, bara att de sett annorlunda ut. När jag växte upp på 80-talet fanns det ståltrådsbilar. Man såg dem alltid på tevebilder från byar i Afrika när barnen i byarna där lekte med dem. Då var det säkert någon äldre mästare i den där byn som satt och sa: "Ja, nu har folk så mycket distraktioner att de inte bryr sig om de viktiga sakerna i livet". Rockringen kom 1954, då himlade säkert folk med ögonen och sa: "Nu bryr de sig inte om vettiga saker. Det pågår ett Koreakrig, och de står med någon himla ring och håller på". Jag tror att summan av distraktionen är konstant.

 

Falskhet och medelålder

Du verkar alltid så glad och trevlig. Men är du verkligen alltid det, känner du dig aldrig lite falsk?

– Nej, det är jag fan inte. Verkligen inte. Det är klart att jag spär på det ett par grader när kameran är på, det bli så per automatik. Om jag skulle vara som jag är framför kameran skulle ingen orka leva med mig. Är jag någon gång är fruktansvärt trött eller låg, och det kommer fram någon som kanske vill ta en bild, då säger jag ofta "jag är så jävla sliten idag". Liksom för att förklara varför jag inte är så jävla sprallig. Jag och Filip är rätt lika i det, vi har alltid hittat saker att vara glada åt. När vi fick sparken från TV4, och började göra "Öppna dagar" på Öppna Kanalen, var det någon som skrev ungefär "Nu är de på rätt plats" och "Vilket jävla karriärsteg", och jag och Filip förstod inte vad de menade. Vi kunde verkligen inte se att det skulle vara mer status att vara på TV4 än på Öppna Kanalen. Vi tänkte snarare "Vad är överraskande att göra på Öppna Kanalen? Jo, att göra en initierad talkshow där man tar in kända människor och göra det till någon sorts Letterman-show". Vi var så glada över det tilltaget att vi inte kunde se det fiaskobetonade i det. Men hur gammal var du när det gick, du kan ju inte ha sett det?

Jag såg det inte när det gick, men jag har sett det efteråt. Jag tycker att det var bland det bästa ni gjort.

– Det är jävligt pajigt så klart. Men det har en härlig lös känsla. Fast jag har ju inte sett det så klart.

Har du inte sett det?

– Nej, det är klart jag inte har. Jag ser aldrig på någonting jag gör, har aldrig ägnat en sekund åt det eftersom det finns någon anledning. Det är bara plågsamt, man tänker "åh det där kunde jag gjort bättre". Det finns andra bra grejer som inte har med mig att göra att kolla på.

Har du någonsin känt hämndlystnad gentemot dem som hånade er? 

– Jag lyssnade på en ljudbok om mexikanska löpare, jag hade nämligen en kort löpperiod innan knäna gav upp. Mexikanerna log när de sprang, eftersom de var så lyckliga över att få röra på sig. Och då presterade de ännu bättre när kroppen skickade ut endorfiner av lycka. En gång i löpspåret kände jag den här lyckan, och kände mig oövervinnerlig. Det tror jag gäller mig och Filip också, när vi är ute och jobbar, att det är en roligare drivkraft att söka det roliga istället för att söka ilskan och hämndbegäret. 

Vad är det egentligen med löpning och män som börjar närma sig medelåldern? 

– Min fru och jag brukar tala om medelåldersmän och deras systemkameror istället. Systemkamerorna är de nya motorcyklarna. Man skyller på att man ska fota sina barn, men egentligen vill man bara ha en dyr pryl som väger mycket i handen. 

Intervjun är slut. Jag tar upp kameran och börjar fotografera Fredrik Wikingsson där han sitter i soffan. "Vad använder du för kamera? Själv har jag en Canon EOS5", säger Fredrik Wikingsson. ”Jaha, du har nyligen köpt den alltså?”, frågar jag.

”Ja, jag plåtar mina barn”.