Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pascal Engman: Frågorna ingen ställde

- 06/03/2011, 11:21 -
1 av 4

2 av 4

EEROBILD / All Over Press

3 av 4

Mikael Fitzon / SCANPIX

4 av 4

JESSICA GOW / SCANPIX

KRÖNIKA. Om en story där de relevanta frågorna glömdes bort.

Det finns inga dumma frågor, brukar det sägas. Och det kanske stämmer. Men det finns mer eller mindre bra frågor. Vi journalister ska vara experter på att ställa de bra, de viktiga. Det är vår uppgift, även om de är obekväma och de vi ställer till svars blir förbannade och upprörda på oss.

I torsdags bjöd SVT in Alexandra "Kissie" Nilsson till sin studio för att diskutera "bloggosfären". Ett luddigt tema, gästerna som var inbjudna var en brokig skara. Av någon anledning satt där en retorikexpert bland annat. Janne Josefsson, en av landets mest meriterade och respekterade journalister ledde debatten.

För två veckor sedan var Kissie i blåsväder. En video där hon och hennes bror delade ut klistermärken för numera utdöda NSF cirkulerade på internet. Jag och min kollega Richard Svedberg ringde upp henne och bad henne kommentera videon och sina kopplingar till nazism.

Hennes svar blev "bögjävel".

Några dagar senare ringde hon upp mig, hotade mig och förklarade att hon och några vänner skulle vänta på mig vid min port. Jag blev inte särskilt rädd, men jag polisanmälde henne. För att jag ville visa att det inte är okej att hota journalister, inte ens nöjesjournalister.

Kissie vägrade kommentera, i stället "hängde hon ut" mig som homosexuell på sin blogg och stora delar av mediesverige rasade och förfärades över hennes språkbruk.

Men mig veterligen ställde ingen frågan:

Är det verkligen okej att en person som läses av hundratusentals unga människor har en så okomplicerad syn på nazism att hon delar ut klistermärken för NSF?

Istället skrev Kissie själv på sin blogg att videon var ett sätt att "provocera".

Ingen frågade hur det kan vara okej att komma undan med förklaringen att det kunde betraktas som en provokation att skämta om något så vidrigt som att göra reklam för en nynazistisk rörelse.

Jag var övertygad om att Janne Josefsson skulle ställa de frågorna. Men det gjorde han inte. Istället frågade han i fall barnmaten Kissie åt var uppvärmd eller inte. Min morfar, som en gång i tiden jobbade på SVT, brukade säga att för att en story ska vara bra ska den vara både sann och relevant.

Att SVT inte tycker det är relevant att ifrågasätta en person, vars ord läses av hundratusentals unga människor varje vecka, fler gånger än vad de flesta svenska böcker någonsin läses, anser jag vara djupt oroande.

Jag förutsätter att föräldrarna till de barn som som läser Kissies blogg anser det faller inom ramen för god public service att få svar på vilka kopplingar hon har till högerextremism. Särskilt eftersom hon i en intervju jag publicerat med henne några månader tidigare förklarade:

– Jag påverkar vad många småtjejer tycker och tänker. Även politiskt. Och en dag kommer de ju också växa upp och bli vuxna, så det är väl en makt i sig. Man ska nog inte underskatta den makten.

Jag skriver den här texten på ett café. En gäst före mig i kön frågade just servitrisen om "pastasalladen verkligen är god?". Det är ett exempel på en provocerande dålig fråga.

Men hon ställde i alla fall frågan.