Farzad Nouri: Tystnaden som uppstår

När jag går in i butiker så kollar jag efter nödutgångar. Inte medvetet, utan av reflex. Jag tror det kommer efter någon brandsäkerhetskurs som man blev påtvingad när jag gick i högstadiet. ”Kolla alltid vart brandutgångarna finns när ni kliver in i en byggnad”, sa brandmannen på bred värmländska. Tonen var sträng. Den meningen ekar i mitt huvud.

Häromdagen var jag ute på stan. Jag var hungrig på sol så jag tog en shoppingrunda och reflekterade över det motsägelsefulla i att jag går ut och shoppar och går in i butiker, där det inte finns någon sol. Där finns bara musik på hög volym, oftast Bruno Mars.
Jag strosade runt där och kände på plagg. Hittade en skjorta som jag synade uppifrån och ner. Mumlade något för mig själv, rynkade på ögonbrynen och hängde sedan tillbaka skjortan. Expediten kommer fram och undrade om han kunde hjälpa till med något. ”Nä, jag kollar bara”, svarade jag och gled vidare till nästa plagg och synade nästa prislapp.

Snett till höger en bit ifrån mig ser jag en kille om jag känner igen. Jag ser att han ser mig, han känner igen mig också. Hjärnan sätter igång: Var känner jag igen honom ifrån? Det tar några sekunder men sen ploppar hans namn upp i mitt huvud. Det där är en kändis. Han har varit med i Idol. Jag känner inte honom. Men jag vet att han läst min blogg då han kommenterat några gånger. Och eftersom jag sedan gått in på hans länk som han lämnat i bloggen så har jag registrerat att han läst min blogg och han vet att jag vet att han läst.

Vi känner inte varandra. Men vi känner igen varandra. Vi har på distans lärt känna varandra. Men inte tillräckligt för att prata i en butik. Jag menar, vad ska vi säga till honom?

”Hej, du läser min blogg och jag vet vem du är, hur går karriären?”

Jag gillar inte sånt kallprat. Så jag bestämmer mig för att undvika honom. Jag registrerar alla hans rörelser utan att kolla åt hans håll. Det är som när jag spelar basket, jag förutser rörelserna. Jag smyger runt, nästan på huk. Personalen tror säkert jag stulit något. Jag ser stressad ut. Rör mig som en råtta i en labyrint, ni vet, som man sett på Youtube. Jag gör så hastiga vändningar att jag hade halkat om det hade varit en liten våt fläck på golvet. Jag får en känsla av att han försöker undvika mig på samma sätt. Antingen har han noterat mitt försök till att ducka honom eller så känner han bara likadant som jag.

Efter fem minuters duckande möts våra blickar av en ren slump. Jag kollar på honom. Han kollar på mig. Tiden går. Ingen av oss säger något. Jag gör en liten nickning. En nickning som skulle kunna vara ett ”Hej” men som likaväl skulle kunna vara ingenting. Det är mitt sätt att ta ett första steg. Han gör en liknande nickning. Antingen måste jag säga något nu eller så måste jag vända. Tiden går i slow motion. Strax blir detta stirrande perverst. Om tre sekunder övergår det till blicken man ger någon man hatar och kanske vill bråka med, en sån blick fighters ger varandra i ringen innan matchen ska börja. Det fattas bara lite vilda västern-musik. Han slänger till slut ur sig ett ”Nämen, tjena!”.
Jag svarar ”Nämen, det är du ju, tjaba!”

Sen stirrar vi på varandra igen under tystnad. Det enda jag tänker är: Var fan är nödutgången?