Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Intervju24: Plura Jonsson

- 27/03/2011, 11:58 -
1 av 3

Nyheter24

2 av 3

Pascal Engman / Nyheter24

3 av 3

Pascal Engman / Nyheter24

INTERVJU. Nyheter24:s Pascal Engman har träffat Plura Jonsson och talat om att älska till sin egen musik, hur det var att bo i Rinkeby på 70-talet, att kallas "mysfyllo", hans medlemskap i socialdemokraterna och hans likheter med Charles Bukowski.

Utanför fönstret, i Kronobergsparken, får vinden de bruna fjolårslöven att flyga omkring i höga virvlar. Jag sitter i ett av Sveriges mest exponerade och väldokumenterade kök och tänker på att det känns mindre i verkligheten än på teve. Kökets potentat, rockbjörnen, kocken, författaren och konstnären Plura Jonsson, slår sig ner på en stol framför ett porträtt av parhästen Mauro Scocco och gör en svepande gest mot vardagsrummet och förklarar att det mer är en tevestudio än ett vardagsrum. I år fyller han 60 år. Men mätt, det är han inte.

Hur känns det att fylla 60?

– Det är ingenting man går och känner. Man inser att man levt större delen av livet, men än funderar jag inte allt för mycket på det.

Många brukar raljera över att Henrik Schyffert klär sig i t-shirt trots att han är över 40. Men att du gör det verkar ingen störa sig på, trots att du är äldre?

– Jag går alltid i skjorta eller t-shirt, det är min stil. Schyffert är väl lite mer välbyggd än jag, så det kanske ser ut som om han anstränger sig för att vara ung.

Och ditt röda halsband, vad är grejen med det?

– Det köpte jag i New York i en tibetansk affär för elva år sedan. Men det är inte originalet, det gick nämligen sönder, så när min dotter var där så köpte hon ett nytt åt mig.

Hur träffades du och och din sambo Maria?

– På ett bröllop i Småland, fast hon bodde och jobbade i New York. Under ett år var jag där elva gånger, ibland var jag bara där några dagar. Det var en jävligt kul tid.

Du måste ha blivit störtförälskad om du började pendla till New York?

– Ja, det blev jag. Vi blev presenterade för varandra och det var rätt uppenbart att funkade och passade ihop.

Precis som författaren Charles Bukowski har du tidigare arbetat på posten. Jag tycker att ni är ganska lika. Har du inspirerats av honom?

– Det finns en massa författare, musiker och konstnärer man influerats av. Och han är onekligen en av dem. Allting man läser påverkar en, om man tycker om det.

En skillnad mellan dig och Bukowski är onekligen att du bara kan ha sex med kvinnor som du är kär i. Det är inte så vanligt – eller det kanske inte är så vanligt att vi män erkänner det?

– Han drack väl mer än vad jag gör också. Det kanske har hänt någon gång att jag legat med med någon jag inte har varit kär i, men ja det kanske är lite egendomligt att det är så. När vi slog igenom i början på 80-talet så hade vissa i Eldkvarn brudar varenda kväll. Själv hade jag aldrig någon eftersom jag dessutom hade fast sällskap. Men jag skulle nog kunna tvinga mig själv om det var någon jag tyckte var snygg.

Så ”problemet” är snarare psykiskt än fysiskt?

– Ja, det skulle man kunna säga.

Har du någonsin haft sex till din egen musik?

– Det måste jag haft. Så förmodligen ja...

Av storhetsvansinne eller av en slump?

– Nej nej, bara om någon skiva råkat vara på kanske.

 

Stockholm och Rinkeby

Plura vänder sig om och sträcker sig efter en cigarett. Ställer sig plötsligt upp och rotar runt efter en askkopp. Vandrar fram och tillbaka och slår sig sedan ner igen.

Hur var det att komma från Norrköping till Stockholm 1972?

– Först bodde jag hemma hos en kompis som hette Dick på Svartstensgatan på Södermalm. De andra bodde i Hägersten i någon sunkig lägenhet. Sen hyrde vi i en villa i Edsviken precis vid vattnet, att vi skulle bo i kollektiv var själva grundtanken. Där bodde vi tillsammans med våra flickvänner och byggde om garaget till en studio, snickrade ihop våra egna mixerbord och högtalare. Efter ett tag tröttnade jag och flyttade, min dåtida flickvän pluggade så hon hade fått en studentlägenhet i Rinkeby.

Hur var det att bo i Rinkeby, det måste varit annorlunda då mot hur det är nu?

– Framförallt var det fruktansvärt dåliga kommunikationer, bussarna till stan gick inte så ofta. Missade man en buss var det i stort sett bara att vänta till nästa dag. Och på den tiden hade man inga pengar, om man var ute på krogen i stan så fick man gå hem till Rinkeby mitt i natten, det tog säkert en och en halv timme. Jag har nämnt den tiden i en låt som heter ”Pappa Paris”.

Trivdes du?

– I och med att det var lite grått och så dåliga kommunikationer var det lite halvtrist att bo där, nu tror jag att det är mycket bättre. Det händer fortfarande att jag åker ut till Rinkeby ibland och handlar i affärerna där.

Du är inte särskilt politisk i dina texter, men är du en politisk person?

– Jag har alltid haft ett socialt engagemang, men det är svårt att skriva bra politiska texter. I mina texter finns det väl ett stråk av ”från botten”-perspektiv. Jag är medlem i Socialdemokraterna men jag pratar inte mycket om politik, men jag vet vad jag tycker och var jag står någonstans. Enligt mig är samhället vi alla tillsammans, och då ska vi hjälpas åt, vilket det kanske varit lite dåligt med på sistone.


Plura – ”mysfyllot”

Under veckan har han – två gånger - tackat nej till att medverka i en debatt om alkohol i ”Kvällsöppet” efter att Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, skrivit en kritisk krönika där hon, med Pluras ord, utmålade honom som ett "mysfyllo”.
 

Är du ett tacksamt offer just för att du är man och dricker mycket?

– Ja, jag hade bara väntat på att det här skulle komma. Anette Kullenberg recenserade det första programmet förra säsongen och tyckte att det var hemskt att jag stod där med min mage, det var tydligen ett hån mot kvinnor som försöker se vackra ut.

Hur fick hon ihop det?

– Hon fick inte fram vad hon ville ha sagt, men jag kan tänka mig att det hon ville säga var att en kvinna som hade min kropp skulle inte kunna stå i teve. Jag såg det snarare som en solidaritetshandling mot dem som har stora magar.

Ligger det något i kritiken att man inte ska dricka i teve?

– Visst kan jag förstå att människor tycker att man inte ska dricka i teve, samtidigt dricks det så jävla lite i teve att någon måste göra det också.

Ältar och överintellektualiserar vi svenskar saker och ting som aldrig ens skulle diskuteras i andra länder?

– Ja, allt är farligt. Snart kan man inte göra någonting, man får flytta till Nordpolen. Hela den här ängsliga inställningen till livet, allt är så farligt. Alkohol, narkotika, cigaretter, prata i mobiltelefon när man kör bil. Människor går runt och oroar sig för att dö hela tiden. Men döden är en del av livet, den har man i bagaget när man föds.

Finns det någonting som du är rädd för?

– Höjder.

 

Thåström och Plura

Var satt du när du skrev ”Fulla för kärlekens skull”?

– Jag satt på Koster. Men jag hade börjat med den låten i flera månader innan, hade gjort musiken och ackorden, men visste inte riktigt vad den skulle handla om. Så jag kom till Koster och tänkte att jag skriver om det som har hänt de senaste två veckorna. Då hade jag stått i en bar med några gamla vänner, och de hade precis varit och begravt en kompis som dött. Kvällen innan vi åkte hade jag och Maria suttit på Rörstrandsgatan och druckit vin. Låten är som en roadmovie från de senaste fjorton dagarna. ”Fulla för kärlekens skull” är den av våra låtar jag gillar bäst, dels eftersom jag är så stolt att ha gjort en så bra låt sent i karriären och det känns tryggt och skönt att jag fortfarande kan göra jävligt bra låtar.

Du har en väldigt karaktäristisk sångröst, men det finns ju inte ett spår av den när du talar. Lägger du på den medvetet när du sjunger?

– Nej, jag bara sjunger. Det blir lite mer norrköpingska när jag sjunger. Om man lyssnar på våra första skivor så sjunger jag inte alls så bra. Jag har fått lära mig att använda den sångröst jag har, för den är inte världens bästa.

Är du nöjd med det du uträttat de här 60 åren?

– Ja, och lyckan kommer när man blir äldre. Man försonas med livet på något sätt. Man fyller 50 och börjar komma underfund med sig själv, hur man funkar, vad man är bra och dålig på. Att jag struntar i vad folk tycker om vad jag har för klädstil och om jag är tjock och tunnhårig eller inte. Sen finns det ju nackdelar också, som att man snart kommer att dö. Det är en ganska stor nackdel. Och sen är jag glad för att jag fått göra så mycket roliga grejer de senaste åren: böcker, litografier, teveprogram och allt möjligt.

Är du inte mätt?

– Nej, det är jag absolut inte. Jag ä fortfarande hungrig på att göra låtar och allt möjligt. I och med Mauro och Pluras kök har jag också kommit över det här att man är så imponerad av kändisar. Tidigare vågade jag knappt säga flaska när de var i närheten, nu har jag lärt mig att umgås med kändisar så nu är jag helt botad från min kändisskräck.

Jag tyckte du verkade lite blyg när Leif GW Persson var med senast, var du det?

– Ja, det kan jag nog ha varit, men det var ju första programmet i serien så det kanske var premiärnerverna. Jag växer in i rollen ju längre programmet går.

Under vad folk ofta refererar till som dina ”vilda år”, på 80-talet, turnerade ni en hel del med Ebba Grön. Har du någon kontakt med Joakim Thåström i dag?

– Det var jävligt kul att kuska runt med dem, det var fest hela tiden. I dag har vi väldigt liten kontakt, jag ringde honom för några månader sedan för att höra om han ville vara med i matprogrammet, ändå visste jag att han skulle säga nej. ”Asså mat vettu, det är inte min grej. Och teve, det är inte heller min grej”. Han har ringt till mig ibland när han hört någon ny låt och sagt att det är bra och så.

Vilket är ditt starkaste minne från tiden med Ebba Grön?

– Det finns så mycket, man bodde på samma hotell och åkte i samma turnébuss. Det häftigaste var de kvällar när de var riktigt bra, när man satt vid sidan av scenen och kollade. Det var magiskt. De hade en sån jävla energi, de var som en maskin. Ibland var de ju packade så att det inte lät så bra. Vi gick upp först, och medan de satt och väntade hällde de i sig en massa vin och öl i logen så ibland var de rätt tankade när det var deras tur.

Hur vilt var egentligen de där vilda åren på 80-talet?

– Man var ute på krogen jämt, det var fest, droger och alkohol. Man var aldrig hemma. När man kom hem från turnén ställde man in turnéväskan och gick på krogen festade hela natten och vaknade upp någonstans. Hemma hos människor man träffat på krogen och hakat på. Det hände ganska ofta på den tiden.

Hur träffades du och Mauro Scocco egentligen?

– Vi träffades på en julfest för första gången någon gång på 80-talet. Vi gick bra ihop, det var inte omedelbar kärlek, det har tagit några år innan det blivit som det blivit nu – att man kan säga precis vad man vill till varandra. Några år senare, 1987, så producerade han ”Kungarna från Broadway”-skivan. Samtidigt separerade jag från min fru, eller hon separerade från mig snarare, och då bodde jag hemma hos Mauro på Kungsholmen. Så jag sov i hans sovrum under hans syntar. Man blir sammansvetsade och utvecklar massa skämt. Han är väl min bästa vän förutom min bror och Maria. Den som jag ringer och frågar om råd och så där.

Du har sagt det tidigare, att det ofta är ditt fel att dina förhållanden tar slut, är du svår att leva med?

– Det är svårt att vara i ett förhållande och att ha barn när man är ute och turnerar. Eldkvarn har ju varit själva ledstjärnan i mitt liv i 40 år. Jag har alltid satt Eldkvarn först. Stuckit i väg någon månad för att skriva låtar och så där. Det är inte lätt att leva med en musiker.

Grubblar du mycket?

– Nej tvärtom. Jag gör saker utan att tänka, är inte alls intellektuell på så sätt att jag teoretiserar. Jag lever i något slags flummigt flow. Om jag är ute i skogen och plockar svamp eller sitter och metar så tänker jag ju på en massa saker. Men jag går mest på magkänsla.