Farzad Nouri: Jag vill dela glädjen med någon

Jag minns det så väl. Jag satt där i gräset, bakåtlutad. Det började värka i mina handleder, eller rättare sagt i ena handleden. Med den andra handen drog jag loss gräs som jag samlade ihop i en hög. Rev loss och bunkrade, jag vet inte vad ett gräsbo är för något, och det finns nog inte ens något som heter så, men det var i alla fall vad jag gjorde – byggde ett gräsbo.

Det är ett återkommande minne. Jag hamnar alltid på någon gräsplätt och det är samma sak varje år, samma tankar.

Jag satt där och var ganska nere. Det var årets första riktigt varma dag. Med den kom också årets första depression för mig. Jag blir alltid så himla låg under våren. Jag vet inte riktigt varför och jag kan inte kontrollera det. Men kanske kan det vara för att basketsäsongen är över. Mina endorfiner som ska hålla mig glad utsöndras inte i den takt jag önskar. Eller det kanske ligger mycket mer psykologi bakom det hela. Mina tre förhållanden jag haft har alla tagit slut under vår-sommarhalvåret. Kanske är det med mig som det var med Pavlovs hundar, värme och sol innebär hjärtekross och depression, kroppen förbereder sig.
Jag vet inte riktigt.

De flesta jag känner blir förhållandesugna och vinterkära under årets mörka och kalla tid och sommarkåta när ljuset och värmen kommer. Jag fungerar inte så, jag blir väldigt kärsugen under våren-sommaren. Vännerna säger alltid: ”Men Farzad, det är ju nu man ska njuta, ha kul, festa, resa, sola, bada. Det är ju den här tiden man längtat efter, inte ska man sitta hemma nu.”

Nja, visst, det är mycket lättare att hitta på saker när det är varmt och ljust. Dagarna känns längre och allt känns roligare. Men jag vill dela det där med någon. Jag kan och jag föredrar nog att vara nere och blå för mig själv. Att låsa in mig när det är kallt och tycka det är trist med kyla och mörker klarar jag av. Det är allt det där roliga jag vill dela med någon speciell. Jag vill inte ha kul på egen hand. Just glädjen gör mig deprimerad.

Jag känner mig ofta ensam om detta, inte många i min omgivning som kan relatera. Undrar ofta om vad det är för fel på mig.
Men häromdagen läste jag i tidningen om vårdepressionen. Ja, tydligen finns det ett sådant uttryck. 1 av 4 personer blir deprimerad under vårsäsongen. Kroppen hänger inte med den snabba omställningen. Skönt, tänker jag först, jag kommer inte vara ensam om att sitta och dra loss gräs och vara deprimerad, men den tanken slås bort, jag vill inte dela deppen, jag vill dela glädjen.