Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Pascal Engman: Jag saknar fördomar

1 av 3

Nyheter24

2 av 3

Fredrik Sandberg / SCANPIX

3 av 3

AP Photo/Lefteris Pitarakis

Nöje | 10/04/2011 11:18

KRÖNIKA. Om björnars rätt att pierca sig precis som alla andra.

Jag står lutad mot en vägg vid Stureplan och väntar på en god vän. Det är strax efter lunch och jag är sysselsatt med att betrakta en medelålders man som leker med en brun och förmodligen nyinköpt låda cigarrer på Sturehofs uteservering.

Mot mig kommer en liten flicka i 20-årsåldern gående med bestämda steg. Under armen har hon den sorts pärm som välgörenhetsorganisationers fotsoldater är beväpnade med i sin kamp för en lite bättre värld. Jag stålsätter mig mentalt på att snart behöva försvara det faktum att jag står och drönar på Stureplan medan barn svälter, kvinnor blir våldtagna och djur far illa.

På sitt huvud har flickan en lustig mössa som hon förmodligen virkat själv, under kreationen sticker dreadlocks fram, i ansiktet har hon spikar, krokar och ringar instuckna i varenda tillgänglig kroppsöppning och huden har den bleka färg som kost enbart bestående av självdöda bönor och groddar ger upphov till.

Hon tittar allvarligt på mig, öppnar munnen och frågar mig med omisskännlig tysk brytning om min inställning till djurplågeri.

”Jo, men jag är absolut emot djurplågeri. Det är inte bra det inte, hemskt faktiskt”, säger jag uppriktigt och skakar på huvudet för att för att ge eftertryck åt mitt ställningstagande.

Hon förklarar att hon kommer från en djurrättsorganisation som bland annat samlar in pengar för att hjälpa de drabbade djuren i post-tsunamins Japan. Och det tycker jag, i sanningens namn, låter som en urbota dum idé. Faktiskt ovanligt dåraktig och usel är den, men det säger jag inte. Istället ser jag mig tankspritt om efter min vän, medan hon bläddrar vidare i pärmen.

”Hur ställer du dig till piercingar”, frågar hon och min blick dras till metallbitarna i hennes ansikte och jag undrar om jag hört rätt.

”På björnar alltså”, lägger hon till och pekar i sin pärm där en björn med ledset ansiktsuttryck poserar med en ring i näsan.

”Jo, men jag har inga fördomar mot det, är rätt liberal faktiskt. Det har jag inga som helst problem med”, säger jag för att lätta upp stämningen och ler mitt allra hjärtligaste leende.

Hon tittar på mig med en blick full av hat, smäller ihop sin pärm och vandrar med ilskna steg därifrån.

På uteserveringen har mannen lagt undan lådan med sina cigarrer och gör sig redo att gå och jag står och känner mig elak och cynisk.