Quetzala Blanco: Knark-Rodney lika svennig som Persbrandt

Jag älskar att få rätt – att kunna säga "var var det jag sa?" ger en självtillfredställelse som är omätbar. I december 2010 skrev jag en krönika om att kokainet är den nya tacon. Svennigt och förutsägbart. Lika långtråkigt som swingerssexfester där folk äter salta pinnar och diskuterar priserna på bostadsrätter.

I vintras skakades (well) dokusåpan Paradise Hotel av en kokainaffär. Samtidigt gick både Plura, Andreas Kleerup och Ola Rapace ut och berättade om hur värdelöst det var med kokain. "En lydig Svenssondrog".

Plura ifrågasatte om det ens var kokain man fick i och med att kvaliteten var under all kritik.

Vi spolar fram bandet lite. I januari är skådespelaren Micke Persbrandt ute och festar – blött och hårt och han har unnat sig lite ladd. Han svirar ut från Stureplanskrogen Soap Bar och polisen är snabba med att plocka in honom.

– Jag älskar kola och rånare, säger Persbrandt och så var det med det. Svenska machomän jublar åt hans "kaxiga" uttalande och det pirrar lite extra i kroppen på alla de tusentals hårfrisörskor på landsbygden som lockas av bad boys.

– Han är lite häftig ändå, den där Persbrandt, han går sin egen väg, säger frisörskorna till sina kunder medans de avverkar bruduppsättningar, folieslingor och varenda nummer av Hänt Extra.

Det är både ironiskt och logiskt att Persbrandt just nu gör sig redo för att spela Carl Hamilton – Svenssons förebild nummer fucking ett. Och Hamiltons skapare Jan Guillou verkar inte heller bry sig nämnvärt om vad Persbrandt gör på sin dyrbara fritid.

– Ingen tror att Mikael Persbrandt är Hamilton, han spelar ju bara Hamilton. Om däremot Hamilton själv hade åkt dit för kokain på krogen hade det varit en sensation! En skådespelare ute i svängen som tar kokain är ingen sensation, sade Guillou till tidningen S.

De enda som fortfarande blir upprörda över kändisarnas knarkbruk är moraltanter som Helena Bergström och präktiga krönikörer i brun jävla kavaj som tror att de ska vinna poäng på att rasa mot "bad boys".

Resten bryr sig inte. Svensson skiter i vilket – eller är imponerade. Det finns inget drama i droger längre. Ingen sensation i Stureplanskokainister.

Och i fredags var det så ledes dags igen. Polisen ville plocka lite bus och begav sig till Soap Bar. Jackpot. Där hittade de Big Brother-Rodney, mannen som gav plattångat hår ett ansikte (well, efter att Elin Kling slutade platta håret).

Rodney fick pinka och misstänks för ringa narkotikabrott. Själv vill Rodney inte kommentera sitt knarkdebacle (tråkmåns) men söndagkvällen ägnade han åt något så konstruktivt som att försöka bryta sig in i Big Brother-huset igen.

Det om något är sorgligt. Rena rama Stockholmssyndromet. Vem är Rodney egentligen? Natascha Kampusch? Att vilja tillbaka in i huset igen är ju rubbat på riktigt.

Hoppas att Sveriges samlade moraltanter kan ägna veckan åt att rasa över det i stället för att tjafsa om folks knarkvanor.