Pascal Engman: "Det är ju sommar"

Solen har börjat rodna, men det är fortfarande varmt i luften. Vattnet kluckar när det slår mot bryggan där jag sitter och betraktar den nedstigande solen bakom trädtopparna vid en sagolikt vacker vik i Stockholms skärgård. Luften kommer med löften om den annalkande sommaren: blomster och fläskkarré, ett gäng glada pensionärer i kepsar grillar vid stranden under stort ståhej. ”Ska du till Sandhamn?”, ropade de efter mig då jag ställde cykeln vid ett buskage några meter från dem. ”Ta oss med i så fall!”, lade en av gubbarna till och skrattade hjärtligt.

Under några sekunder drar jag mig till minnes den enda gång jag besökt Sandhamn. Det var sommaren 2006, Sverige skulle spela åttondelsfinal i fotbolls-VM mot Tyskland. Min vän Johan hade lånat sin gifta älskarinnas mans båt och lovat att ta hand om den.

Det gjorde han inte.

När vi ett dygn senare landade på bryggan i Vaxholm var det ett spökskepp. Motorn hade sackat ihop, vi blev bogserade den sista biten hem av några vänliga själar. Någon hade under nattens festiviteter gått loss med brandsläckaren över däck och nere i hytterna. Dussintalet döda fiskar låg och ruttnade på däck men ingen mindes hur eller varför de hamnat där från första början.

Det kanske mest anmärkningsvärda var att Johan var försvunnen. Jag och två andra vänner hade letat och letat efter honom, efter någon timme gav vi upp. I stället började vi skrika efter någon som kunde ratta en båt, landkrabbor som vi var.

En ung kille med pikétröja, bakåtslickat hår och släpig nasal röst anmälde sig som frivillig. Vi tittade på honom och hans seglarskor: ”Kör till”. Han var en usel sjöman vår nyfunne vän, seglarskorna till trots. Två gånger var vi nära att driva in i några klippor. Och ja, sedan la ju motorn av och vi fick hugga i med årorna innan en annan båt förbarmade sig över oss och skjutsade oss vidare till Vaxholm.

Till sist kom vi hem och knöt fast båten vid en brygga. Johan hämtade den senare under dagen, vad som sedan hände med älskarinnan, hennes man och båten, minns jag inte. 

Bredvid mig står en burk mask jag grävt upp ur en kompost, en av deras kamrater har jag nyligen med darrande fingrar spetsat på en krok som ligger under det flöte jag ivrigt betraktar.

Några meter ut leker några fiskar, deras rörelser speglas i den blanka vattenytan men själva är de oåtkomliga för mitt spö. Min lina är för kort, men det bekommer mig inte riktigt. Runt mig surrar mygg som ilskna jaktplan på film.

Min iPhone-applikation, ”anti-mosquito”, som jag laddat ned för att hålla dem på avstånd fungerar inte alls. I två timmar sitter jag och ser mitt flöte guppa på vågorna.

Det är ju sommar trots allt.