Filippa Berg: Kärleksfet

Jag har alltid varit en smal tjej. Spinkig, som min storasyster sa när jag var liten och hon kallade mig för Mowgli.

Kunnat äta kopiösa mängder mat utan att gå upp ett gram. Inte rört mig överdrivet mycket heller även om jag hade en aktiv period när jag var sisådär 14-18 och var i stallet vareviga dag.

Haft kompisar som klagat på sin vikt, haft matångest och bantat hit och dit men jag har aldrig riktigt kunnat förstå.

Förrän nu.

Har träffat en kille sedan några månader tillbaka och vi har gjort som man så ofta gör. Ätit cp-mycket mat, godis, kakor och glass medan vi kollat på film och "myst". Inte så mycket mer.

Jo, haft massa sex förstås men i ärlighetens namn brukar jag brukar väl inte behöva jobba sådär fasligt mycket vid sådana aktiviteter, tyvärr.

Jag har helt enkelt blivit kärleksfet.

Detta är något helt ofattbart för mig. Jag har haft panik, gråtit, dunkat mitt huvud i väggen otaliga gånger, bett till Gud samt velat dö.

Men nu har jag äntligen sansat mig, lyssnat på vettiga kost- och träningsråd från diverse experter och kommit fram till det enda rätta.

Jag ska gå tillbaka till mina tidigare vanor.

Glömma frukosten, äta en macka, gå ut på stan, slänga in en cheeser, ignorera hungern tills jag är hemma igen, ta några mackor till middag och sova. Så jävla enkelt. Och billigt.

"Anorexia is good for the family economy" som min käre far brukar säga.

Jag känner magen krampa av hunger när jag sitter och skriver detta. Det känns förbannat bra.

Snart är jag tillbaka.