Filippa Berg: Hur man blir smal igen

Jag skulle vilja göra en dementi. Förra veckan skrev jag om att jag hade blivit kärleksfet. Jag vill ta tillbaka detta ytterst förvirrade påstående. Har nu tillbringat en del tid hemma hos mig själv, det vill säga utan mannen i fråga. Och kommit till insikt.

När jag började tycka att jag var "fet" var det mest på grund av en sak – min mage. Jag som alltid brukar ha magtröjor och liknande, kollade en dag ner på min oskyddade mage och sa:
- Herregud. Min mage är fet!

Vid denna tidpunkt var det endast en ytterst liten oro som hade tagit tag om mig – jag var säker på att den skulle lätta snabbare än jag vet inte vad när jag frågade min käresta om saken.
- Gosis, tycker du att jag har blivit tjock?

Han synade mig uppifrån och ner och svarade på allra snällaste vis:
- Du kan ju hänga med mig till gymmet om du vill, och vi kan ju fixa en bra diet till dig och...

Det var här jag insåg fakta. Jag var fet. GYMMET. Gymmet?! GYMMET?!?!
Jag har aldrig i hela mitt liv befunnit mig på ett gym och tänkte inte direkt börja nu. Jag kunde ändå inte riktigt tro det.
- Så du tycker att jag har gått upp i vikt sedan vi träffades? Ärligt?

Han synade mig återigen uppifrån och ner.
- Ärligt? Ja, det tycker jag nog. Lite.

Jag försökte vifta bort det.
- Men jag var i och för sig typ undernärd när vi träffades också.
- Nej, du var perfekt.

VAR?!?!?! Det var här jag brast i gråt och bestämde mig för cheeserdieten på en gång.

Men hur som helst gick jag i en vecka och grät över min fetma, älskade mina hungerskänslor på morgonen och skyfflade i mig mängder av mat på kvällen. Aja. Till jag då till slut kom hem. Det är nämligen väldigt skönt att vara hemma och utan sin kille för då kan man göra saker man annars inte kan. Typ gosa med sina katter, prutta när man vill, peta näsan ogenerat och göra nummer 2.

Ja, jag vet inte hur det är med er andra men jag kan knappt gå och kissa utan att sätta på vattnet i handfatet hos min kille. Göra number two är direkt otänkbart. Som min kära vän Mathilda brukar säga: "man kan inte ha sex med någon som vet att man bajsar".

Jag var hemma några dagar. Steg upp en morgon och kollade mig i min fantastiska helspegel. (Bristen på sådana hos min kille är påtaglig).
Kollade på mig själv på riktigt, ni vet. Och ba what the fuck?! Jag är ju inte ens tjock! Kollade på min mage. Den var platt. Som vanligt. Och insåg något.
Jag höll på att dö lite av lycka när jag sprang ut till mamma och skrek:

- Mamma, mamma! Jag är inte tjock! Jag har bara inte kunnat bajsa!

Så. Slutet gott, allting gott.