Elin Kvist: The botten is nådd

Då undertecknad fortfarande levde och frodades på den skånska myllan så bestod helgkvällarna av jobb som nattklubbsvärdinna på en restaurang- och festbåt vid hamnen i Malmö. Denna vattentäta skapelse var mycket vacker, med inredning som starkt påminde om vad man som oinvigd vill påstå vara en rysk vip-klubb. En sådan lokal dit oligarker med glädje bjuder sina kuttersmycken till flickvänner och blänker ikapp med de smycken som uppmäter dessa tunna fruars vikt i guld.

Det var en brokig skara välkända namn som stod bakom denna flytande festivitet. Båten ryktades tidigare ha ägts av rockkungen Elvis och huserades för tillfället av självaste Günter - ständigt iklädd tonade solglasögon och med sin omisskänliga tangorabatt längs med överläppen.

När den nu hyperaktuelle Timbuktu gästade detta legendarernas Mekka var kaoset komplett. Och bakom det stundande dådet betraktade jag en ensam och troligtvis mycket ängslig figur, vars liv skulle visa sig kretsa kring den kortväxta lundasonen.

Visst har vi sedan tidernas begynnelse - i samband med Eva och Adams första älskog och Lasse Berghagens intåg i den svenska nöjesbranschen - sett en stundtals ohälsosam glorifiering och idoldyrkan av våra allra käraste artistnamn. Men under denna afton visade det sig att alla tidigare barriärer för bristande självuppfattning och sjuklig besatthet med råge kunde övervinnas.

Den unga kvinnan - Timbuktus största och bevisligen mest rabiata fan - studerade jag mycket noggrant från den stund hon var på plats. Redan vid halv sex-snåret kunde vi som arbetade på båten se henne sitta ensam uppkrupen i ett hörn, sörplandes på en flamingofärgad paraplydrink. Fem timmar senare var såväl hennes studiebidrag som självuppfattning bortsupen.

Med oskälig djärvhet gjorde kvinnan närmanden av de mer diskutabla slagen mot sin idol - till närvarande gästers stora förskräckelse.

Då hennes tappra raggningsförsök inte gav utslag, och hon på kuppen blivit utkastad av vakterna inte bara en utan två gånger, gick hon hem.

Och satte på sig en peruk.

Kampen var ännu inte över, och med nyvunnet mod och i en om möjligt förvärrad utstyrsel gjorde denna oönskade gäst comeback. Med snabba steg tog hon sig fram i folkvimlet och mötte återigen sin mästare öga mot öga.

När den skånska hiphop-kungen synade hennes bluff och vänligt men bestämt bad henne dra sig undan var det som om ett smärre niagarafall fick bägaren att rinna över. Täckt med en besvikelsens slöja såg jag den unga kvinnan ta sin cocktail i ett stadigt grepp och vända den upp och ner över sitt huvud.

Till tonerna av "The botten is nådd" avlägsnade hon sig sedan i sävlig takt från platsen.