Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Anitha Schulman om att vara ett fan: "Total förnedring"

1 av 1

Nöje | 06/07/2011 07:41

KRÖNIKA. Om det stundtals generande livet som ett äkta fan.

Den största förnedringen jag varit med om skedde på McDonalds på Vasagatan vintern 1995. Jag och mina väninnor hade precis missat sista tåget hem till Örebro efter Oasis spelning på Annexet. Tanken var att vi skulle tillbringa natten sovande i skift på McDonalds Vasagatan eftersom vi inte hade pengar nog att ta in på något vandrarhem. Då vi skulle bli tvungna att köpa nya biljetter till Örebro på morgonen. Vi sa knappt ett ord till varandra den där natten på McDonalds. Vi bara satt av tiden.

Anledningen till att vi hade missat tåget var att jag och väninnorna var så övertygade om att vi skulle få hänga med bandet på efterfest. Vi hade ju nämligen kommit över pressbiljetter. För oss var det lika med ett ”Abrakadabra” till en värld som låg så långt från vår egen. Vi trodde att pressbiljett betydde efterfest. Det gjorde det uppenbarligen inte.

Om en VIP-access till en Gino-spelning var vardagsmat för vilken stockholmsfödd musik- eller mediearbetardotter som helst så var det guldbiljetten till chokladfabriken för oss. Vi var så svältfödda på stjärnglans. Så till den milda grad att min väninna en gång slätat av en avdäckad Henrik Berggren på en efterfest i Ropsten en gång bara för att få ett extra näringstillskott.

Jag själv hade rullat in via pissoaren (med allt vad det innebär) till backstageområdet på Lollipopfestivalen för att få några dyrbara minuter med trummisen i Faith No More. Mitt i intagandet av sin lunch förbarmade han sig och tvättade mina urindoftande händer med sin Perrier innan vakterna kastade ut mig. Jag levde på det en vecka och berättade för alla om vårt djupa samtal (läs: märkliga kallprat).

Med alla dessa konstiga ansatser till ett liv vi visste så lite om, men gärna ville leva, ansåg vi någonstans att vi förtjänade artisten mer än tjejen med 28 backstage-badgar hängandes på en krok i flickrummet.

Vi var den som artisten pratade om i intervjuer. Den som denne tackade för allt. Vi var fans. Den där tjejen kunde lika gärna ligga med artisten. Lite vi brydde oss! För vi bar nämligen förstahandsrätt till att kalla oss fans. Ingen kunde komma och påstå att vi inte var äkta.

Fanns det en textrad vi inte kunde citera? Fanns det ett låtminne vi inte kunde snyfta till? Fanns det ett nummer av ID Magazine eller Bibel vi inte läst? Fanns det en dagdröm om artisten vi inte hade drömt? Nä, skulle inte tro det! Vi hade inga balla musikradiokanaler i Örebro på den tiden. Vi fick köpa skivor eller sitta beredd med rec-knappen på Trackslistan i P3. Vi kunde alla B-sidor bättre än hitsen.

Inga diskussioner kunde bli så heta som de om vem som var ”mest fan”.

Av någon anledning är det där fortfarande ett känsligt ämne för mig. Jag kommer på mig själv att bli brydd över människor som fann Jesus i Bruce Springsteen i förrgår. Fnyser lite åt deras hit-entusiasm och lägre rang av kännedom. Däremot underordnar jag mig sådana som var med på Asbury Park-tiden. Lyssnar lika fromt till deras berättelse som den bästa av lärjungar. Vad fan är det frågan om egentligen?

Det är ju bara vi själva som ger oss en plats i musikhierarkin.  Har inte den nyfrälste lika mycket rätt till Bruce som mig? Eller jag som den som blev "Blinded by the light" redan 1973? Klart att den där tjejen med alla backsagepassen var lika mycket fan som jag, om inte mer. De enklaste ting kan göras till en vetenskap när det bara är vi själva som sätter reglerna och inte berättar dem för någon.

Håller du med?