Giertz möter: Eric Amarillo

Just inför en intervju med Eric Amarillo känns den sommarplågande  ”Om sanningen ska fram (vill du ligga med mig?)” helt rätt att spela upp i hörlurarna på tunnelbanan. En timme sen, med diktafon och anteckningsblock i högsta hugg, välkomnas min stress av Café Vurma vid Hornstull. Valet av café har popartisten, som nu sitter mittemot mig, stått för.

Och det är det enda mitt associationsminne kopplar honom till. Café Vurma. Trots sin livslånga musikaliska erfarenhet är han en man med ett privatliv, intrångssäkert från skandalkåta journalister. Anonym får lov att anses vara den mest träffande beskrivningen på honom.

– Jag har varit väldigt privat tidigare. Och det har varit väldigt medvetet. Det beror egentligen på att jag aldrig sett mig själv som en artist. Jag är låtskrivare och producent. Jag har inget behov av att synas eller vara en offentlig person, det är aldrig någonting som har drivit mig, berättar han.

Erik Sundborg - som han egentligen heter - har tillsammans med Michael Feiner spelat i gruppen The Attic. Erik hoppade på projektet när han tröttnat på att göra klassisk musik, vilket han enbart sysslade med innan.

– Jag bestämde mig från en dag till en annan att nu måste jag göra något annat. Det stod mig upp i halsen. Och vi började turnera direkt faktiskt. Vi spelade instrumental musik på klubbar och fick skitbra respons. Så körde vi i ett år och levde på det. Sedan gjorde vi en platta.

Helt plötsligt kommer artistkollegan Loreen upp för stentrappan och stampar på trägolvet. Erik skiner upp. De två pratar med varandra.

Genom fönstret kikar folk in och stannar upp. Betraktar vårt bord och noterar att det är skaparen av ”ligga-låten”, som den i folkmun kallas, som sitter och sörplar på en latté.

Snabbt tar en glasögonprydd man i 20-årsåldern upp sin iPhone och fotar oss vid vårt bord. Sedan springer han iväg, snabbare än blixten. Erik rörs inte av fotograferingen. Frågan är om han ens märkte någonting.

Blev ”Om sanningen ska fram” större än vad du väntat dig?

– Mycket större. Jag hade inga förväntningar alls. Jag hade inte ens tänkt släppa den. Jag har skrivit en massa texter i vintras för att jag mådde dåligt. För jag hade faktiskt, för en gångs skull, inte ett kommersiellt tänk här. Jag ville inte göra en hit. Jag ville bara förklara för folk hur jag mådde. Det är inte bara en kul sommarplåga. För mig är det seriös musik, men det fattar ju inte folk nu.

”Du köper jeans för att ligga”

Erik menar att ”Om sanningen ska fram” är en analys av ”spelet”. Mellan ljudet av tallrikar som slås mot varandra vid kassadisken ett fåtal meter bort förklarar Erik vad han egentligen menar.

– Kan vi inte bara vara ärliga? Jag säger inte att det går, men jag säger att vi borde. Hela västvärldens kommersialism bygger på det här spelet. Det skulle inte säljas några jeans om vi inte spelade det här spelet. Du köper ett par nya jeans för att du vill ligga. Du behöver inte de där jeansen. Hade vi varit helt ärliga hade vi gått omkring nakna. Då hade hela vårt ekonomiska fundament rasat. Rubbet är ju spelet.

Plötsligt stannar han upp och tar ett djupt andetag, stirrar bort mot disken och börjar småfnissa.

– Schh! utbrister han och skrattar.

Sedan tar Sveriges svar på Neil Strauss vid ytterligare en gång.

– Det är en ganska ytlig analys av hur vi fungerar. Det är någonting som vi alla någon gång suttit och pratat om. Så jävla avancerat är det inte. Folk försöker ju analysera den hit och dit hela tiden. Det är ju löjligt enkelt egentligen.

Finns det inte en risk att låten - i och med att den har blivit en sommarplåga - missförstås av väldigt många?

– Jo. Folk har jämfört den med Basshunter. Och visst, det är partymusik - men lyssnar man på versen så hör man ju att det är ju en ganska cynisk, mörk, tolkning av hela det här spelet i tvåsamhetsjakten.  Och vissa missuppfattar det helt och tror att jag ger tips till snubbar för hur de ska ragga. Då blir man ju mörkrädd, när folk misstolkar det på det sättet.

I höst släpps albumet där ”Om sanningen ska fram” är huvudspår. Den binder ihop låtarna med varandra och är skrivna under samma period.

– När jag mådde som sämst skrev jag som bäst musik. Det måste finnas melankoli i musiken. Melankoli är det vackraste som finns och musik måste vara vackert. Glad musik är fruktansvärt tråkig.

På vilket sätt mådde du dåligt?

– Jag hade kört lite för hårt och turnerat lite för mycket. Jag blev sjuk av olika anledningar. Jag fick massa morfin, så många av de här texterna har ju jag skrivit när jag har varit jävligt pårökt. Mörkret och vintern gjorde ju inte saken bättre.

Rädd för rädslan

Under intervjun sitter Erik och snyter sig och meddelade redan när vi träffades att han ”kände sig lite risig” - sin pratgladhet till trots.

– Jag har festat alldeles för hårt. Jag kan inte göra ett gig och sen gå och lägga mig. Jag är alltid kvar och festar.

Du gillar att njuta av livets goda?

– Vem gör inte det? Det är meningen med livet, att njuta. Och rädslan är det största hotet mot njutning. Om man är rädd för att misslyckas, rädd för att såras eller såra sig själv - då är det svårt att njuta. Man måste kunna ta att det gör ont ibland för att kunna njuta. Alla vågar inte hoppa in och bli tokförälskade. Egentligen är ju meningen med livet att bli förälskad, det är det största ruset som finns. Men det är inte alla som vågar det, för att man är rädd att det ska göra ont när det spricker. Rädslan är det största hotet, säger han och tar en klunk av sitt kaffe och tittar på sin telefon.

Från att syssla med klassisk musik till att hålla på med dancegenren är Erik Sundborg i dag en av Sveriges kändaste popmusiker.

– Jag gillar det komprimerade i popmusik. Det utkristalliserar essensen av vad musik är. Klassisk musik kan bli så klumpigt och formlöst.

Vad är popmusik enligt dig då?

– Klyschiga texter och meningslösa fraser som folk tycker låter bra, egentligen. Men jag säger någonting. Någonting som jag känner. Jag ställer frågor egentligen. Jag säger inte vad man ska göra bättre. Jag säger bara att jag är trött på det här. Och den kombon tror jag är varför folk gillar låten. Den popen har inte funnits tidigare.

Vårt möte är slut.

I mina hörlurar, som för bara en och en halv timme sedan spelade ”ligga-låten”, ljuder nu ”Om sanningen ska fram” - en modern musikalisk tolkning av det hånglande paret på tunnelbanan mittemot.

Eric Amarillo är ett geni.