Elin Kvist: Semesterfascist
KRÖNIKA. Om att ständigt söka charmen med den tid man har och den man alltid saknar.
Elin Kvist är nöjeschef på Nyheter24.
Hon var sju år. Det där barfotabarnet med fräknar och linblont hår. Som sjöng "Idas sommarvisa" och sparkade en solblekt plastboll framför brunbrända barnsben. Hon hade just fått sitt efterlängtade sommarlov. 365 dygn sedan sist, och inte en dag för sent.
15 år senare har cynismen otaliga gånger försökt gripa ett stadigt grepp om hennes uppenbarelse. Vid vissa tillfällen lyckats. Andra gånger tvingats ge vika för optimismens osvikliga frammarsch.
Åren har gjort henne till en fåfäng blondin med ytliga stureplansambitioner. Samtidigt format henne till en hästtjej med smutsiga ridbyxor och slarvig tofs. Teaterapa. Pluggnörd. Schlagertönt och onödigt fördomsfull Svensson-förrädare. Som går i kapitalismens fotspår men vänsterprasslar med dess ideologiska motpol. Sminkjunkie och inkorrekt size zero-idealist i samma kropp som en beslutsam vegetarian och envis moralist, javisst. Hon ville inte vara vanlig men heller aldrig ovanlig.
Kanske är det hyckleri och dubbelmoral.
Kanske bara en önskan om att passa in i så många fack som möjligt. En naiv tanke om att vara någon slags gudinna av kontraster. Mästare på motsatser. Som alltid varit engagerad men aldrig vigt sitt liv åt det enda.
Som sjuåring älskade hon varje dag av sitt sommarlov, men saknade lika ofta skoldagarnas rutiner. Verklighetens välkända stigar. Upptrampade. Utstakade.
Och nu är det dags igen. Semesterns första dag är här. Och liksom tidigare år ska det vara som en nystartsmåndag för den jojobantande dietfascisten. Man ska göra om, göra rätt. Hitta kontrasterna. Söka motpoler.
För gör man ingen nytta så kan man likväl passa på att bli renad, helad, bildad. Är man ledig och fri från prestationsångest och duktighetskomplex så är det dags att skaffa sig mer och fler.
Den vanligtvis så tummade högen av chick lit lämnas därhän då romaner med pärmar tjockare än en norrländsk vinteris tar plats i bokhyllan.
Det kommersiella radioskvalet ger vika för engagerande samhällsskildringar från en skorrande transistorradio, och de infantila OC-avsnitten avbryts till förmån för svartvita dokumentärer på en tjockteveskärm med suddig bild.
Det där med semester är ett gediget arbete. En slitsam konstform.
Sen blir det höst och vardag. 365 dygn sedan sist, och inte en dag för sent.
