Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

"Har lantisarna flytt från kriget?"

1 av 1

Nyheter24

Nöje | 10/07/2011 12:42

KRÖNIKA. Om lantlig charm och idyll.

De är spännande och exotiska, de inflyttade stockholmarna som i tusental strömmar till vår stad. Man skulle nästan kunna tro att de flytt från kriget, traumatiserade av de mest fasansfulla upplevelser i sina hembygder. Förutom deras maniska annekterande av Kungsholmen är det mest uppseendeväckande det förakt med vilket de talar om Hålan. Deras födelseort, denna avkrok mot vilken de under hela sin uppväxt slingrat och värjt sig som maskar på en metkrok.

Med plågad röst stönar de ut namnet på sin hemstad, givetvis på en stockholmska en södermalmsk hamnsjåare skulle avundats dem. De för en stor Kaffe Latte till munnen och förklarar att platsen där de föddes och växte upp är en ständigt värkande hemorrojd i deras pånyttfödda själar.

Där rådande klädkod är mjukisbyxor, cigarett och pitbullterrier med strasshalsband. Där flickorna får en tatuering i svanken i konfirmationspresent och är tvåbarnsmödrar redan innan de lämnat högstadiet.  Där pojkarna börjar snusa innan de fått sina första mjölktänder och deras främsta intellektuella utmaning är att bygga ”böghögar” stora som gödselstackar i skolans korridorer. Där den mest besökta butiken är Systembolaget. Och det är litervis med hembränd sprit i lador, minnesbilder av första kyssen med ”UFO-Anna” eller ”Lotta med lökarna” bakom Petterssons pizzeria och slagsmål med raggare på diskoteket eller Folkets Park.

Och vi, som fått Mälarens vatten i nappflaskan, lyssnar till denna dystopi med förfäran. Tänk att en helt annan värld döljer sig bakom de där avfarterna med namn som ”Köping”, ”Trelleborg”, ”Lidköping”, ”Trollhättan” eller ”Stavsnäs”.

Men kan det verkligen vara så illa som våra nystockholmare påstår?

Jag har svårt att tro det. De gånger jag besökt deras hålor har det varit precis tvärtom. Istället ser jag pittoresk småstadscharm, möter trevliga jordnära människor och ungdomar som inte stelt vandrar gatan fram med en stor fet kreddarpinne uppkörd i baken. Tjejer som inte behandlar Elin Klings trendspaning som vetenskapliga avhandlingar. Killar som faktiskt kan behandla verktyg och laga en bil. Som går ut på krogen för att ta en öl och inte för att marknadsföra sig själva. Glada, fryntliga och välkomnande.

Kanske är det vi stockholmare som borde ta efter dem.