Elin Kvist: "Tacka vet jag loserteve"

Jag bävar lite inför hösten. Inte på grund av det svenska klimatet, vars regnsäkra intåg fixar pudelfrilla av nackhåren, utan på grund av denna oändliga uppsjö av talangprogram som kablas ut under denna årstid. Särskilt de som i någon form innehåller - just det - talang. 

Varje gång jag ser en lite för begåvad person i rutan så går det kalla kårar längs med ryggraden. Inte minst när denna någon är ett så kallat ”underbarn”. För det är faktiskt inte så jättekul att se en femårings flinka fingrar dansa fram över tangenterna på en flygel, spelandes ”Für Elise” med förbundna ögon, medan man själv slickar sina chipsflottiga händer fria från ”sourcream & onion”-pulver. Eller att kolla på en andraklassare som kan jonglera med tårna och samtidigt rabbla världens alla huvudstäder – baklänges. När man själv knappt minns om Örnsköldsvik är en stad eller ett landskap.

Det är inte så att jag missunnar dessa underbarn deras framgång. Jag blir väl i ärlighetens namn mest avundsjuk.

För sedan smårultiga barnsben har mina eftermiddagar omsorgsfullt planerats efter diverse fritidsaktiviteter. Givetvis med ständiga ambitioner om att bli den nya Lena Endre, en yngre version av Céline Dion eller guldmedaljör i OS (valfri gren). Jag vigde fritiden åt att proppa kroppen full med kulturella stolpiller beståendes av teaterklasser, balettpass, otaliga sångpedagoger, musikalutbildningar, showskolor, pianokurser och de fiollektioner som min mamma – i egenskap av proffsviolinist – släpade med mig på.

Det bästa - och kanske egentligen enda bra - med de allra tråkigaste av dessa aktiviteter var mellismackan som serverades i bilen på vägen dit. En svampig sirapslimpa utan kanter men med ”ljus korv” (”kokt medwurst” innehåller för många konsonanter för att rimligen kunna uttalas av en skorrande skåning).

Även fotboll, handboll, innebandy och basket avverkades. Gymnastik och dans. Och slutligen ridning. Den enda sport som faktiskt lyckades fånga mig på allvar. Gjorde mig duktig och driven. Engagerad och besatt. Men till de hånleende småglinas stora glädje så bröt jag benet och blev aldrig världselit där heller.

Nej, tacka vet jag loserteve. Fetmaprogram, misärskildringar och freakshows. Då man på fredagskvällarna kan förfäras över en så kallad tvångssamlare, som maniskt samlar på sig saker utan förmåga att slänga dem. Allt medan man webshoppar hem ytterligare tre par fullkomligt oanvändbara remsandaler med vinglig stilettklack och skavsårsgaranti.

Eller med gott samvete drar långfingret längs med dip-skålens absoluta botten och nöjt konstaterar att man ändå inte på långa vägar är ”lika tjock som dem”. Än.