Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Camilla Gervide: Att gotta sig i någon annans olycka

- 30/07/2011, 12:33 -
Camilla Gervide.

Camilla Gervide.

KRÖNIKA. Nyheter24:s Camilla Gervide kommenterar Amy Winehouses bortgång.

Jag blev nästan omkullsprungen av en kvinna häromdagen. Hon såg ovårdad ut med solkig flanellskjorta och smutsig skjorta. Det lilla hår hon hade kvar på huvudet var tovigt och blicken var stirrig och flackande. Att personen i fråga var kraftigt narkotikapåverkad var inte svårt att förstå.

Ett paranoidt drag låg över hennes ansikte och hon hade svårt att stå still. Rösten var hög och gäll och utan förvarning drog hon ner byxorna och visade rumpan.

Jag kände genast igen henne som en av 90-talets största dansmusikstjärnor som jag dansat både en och två gånger till på Emmabodas mellanstadiedisko.

Detta förfall och uppenbara missbruk fick mig osökt att tänka på Amy Winehouse som blott 27 år gammal slöt upp vid sidan av sina musikerkollegor Jimi Hendrix och Janis Joplin i den omtalade ”27 Club” där medlemmarna alla gått ur tiden innan de fyllt 28.

Amy Winehouse blev en världsuccé 2006 då hon släppte uppföljaren till debutalbumet Frank – Back to black med hits som Love is a losing game och Rehab. Jag kunde inte ens ana hur sann den låten egentligen var.

”They tried to make me go to rehab, but I said no, no, no...”

Genom teve och tidningar har vi alla kunnat följa Amys uppenbara förfall från hyllad och kritikerrosad musiker till kritiserad och trasig drogmissbrukare.

På samma vis som det näst intill är stört omöjligt att inte sakta ner vid passerandet av en bilolycka så är det svårt att inte fascineras och nästan gotta sig lite i kända människors liv och leverne.

Det som är tragiskt är när det händer en helt vanlig människa som blir allmän angelägenhet och nöjesnytt så fort det drabbar en person i strålkastarljuset.

Det känns inte riktigt på riktigt utan det är mer som att se en dramafilm på teve.

Jag kan villigt erkänna att när Britney Spears gick alldeles bananas och varvade sina barfotabesök på bensinstationstoaletter med att raka av sig håret så var perezhilton.com en av de mest frekvent besökta sidorna i min webbläsare.

Jag kunde helt enkelt inte få nog av eländet.

Det jag glömde bort är att det som för mig är en känd person som gör galna saker, påtänd eller inte, är någons barn. Någons syskon och någons vän.

För dessa någon är detta någonting tragiskt som händer en helt vanlig människa och som orsakar djup smärta på samma vis som om det skulle hände vem som helst av oss.

Frågan jag ställde omedelbart efter att jag hört om Amy Winehouses bortgång var ”Var fanns hennes familj och vänner? Varför intervenerade ingen?”

Att nå en missbrukandes anhörig kan vara svårt nog, trots att denna någon ofta blir beroende av sina nära för att låna pengar, ha någonstans att bo och så vidare.

Tänk då en nära anhörig med obegränsade resurser och förmågan att få i princip allt de pekar på. Med möjligheten att fly vid konfrontationer – alltså verkligen fly. Lämna landet.

Vad har man då att sätta emot som anhörig? Sin kärlek? Sin omsorg? Sina tårar?

Att behöva se sitt barn tyna bort tillsammans med resten av världen måste vara helt fruktansvärt.

Jag ska tänka på det nästa gång jag är på väg att gotta mig i någon annans olycka.