Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Älskar vi inte längre varandra?

1 av 1

Nöje | 24/08/2011 08:13

KRÖNIKA. Anitha Schulman om att inse att vi inte är perfekta.

Älskar vi inte varandra längre? Den tanken har nog slagit alla som varit med om att det gått en vecka sedan man hade sex. Ingen av er har tänkt på det förrän nu och ärligt talat kanske inte varit så himla sugna heller. Men så har ni i alla fall sex. För det känns bäst så. Som en check på listan, allt känns så där skuldbefriande.

Så halva glädjen efter sexet är ångest-för-att-vi-glömde-ha-sex som försvann. För sex har blivit det ultimata kvittot på att relationen inte håller på att gå fullständigt åt pipsvängen och att man är så där ”vanlig” som i söndagsbilagorna.

Vi har ju i alla fall sex… Puh skönt.

Vi älskar varandra, vilken jävla tur. Men vadå? Som att vi inte visste det ändå eller? Klart att sex är viktigt men det kan inte ALLTID vara en kärleksmätare. För det är inte direkt avgörande för om relationen är bra eller dålig.

Jag är så trött på skulden och skammen. Den som Fromm filosoferar om och Malou von Sivers ältar. Den som får oss att inte vara de där fria människorna vi drömmer om att vara. Som istället får oss att ställa oss i leden och gör oss ängsliga och sneglandes på grannen. Jag vet inte om vi är lite extra normbrydda här i Sverige. Men ibland känns det så.

Är man olyckligare än andra om man ligger färre än två gånger i veckan? Är man jag-svag om man är missnöjd med sitt utseende ibland? Är man udda för att man inte ser ut som alla andra, eller är individualismen den nya normaliteten?

Hela 10-talet verkar vara någon sorts självförverkligande era. Men den här kollektiva frigörelsen skapar en massa ångest hos oss. Att vara en individualist som ska passa in i mallen går inte ihop ständigt och jämt.

Men jag tror det beror på det här: Vi människor har ett sinne som är format av linjer. Bryter något det linjära mönstret blir vi direkt osäkra och otrygga. Så att hela tiden själva bryta våra linjära vågor kan skapa rena tsunamis i huvudet ibland. Det enda vi kan göra är att stanna upp och känna efter på riktigt, ibland.

Om man yogar fyra dagar i veckan och festar tre - kompenserar det ena för det andra då? Betyder det att man har balans eller blir skuldbeläggningen bara större? Om du trycker i dig skräpmat på helgen för att du varit ”duktig” hela veckan, betyder det att du unnar dig något? En present till dig själv som bara skapar nästa veckas ”duktighet”. Har du koll på din ekonomi för att du sparar 1% av din inkomst varje månad?

Vet ni vad? Vi måste börja lita på oss själva och lyssna på den där magkänslan även om den viskar tyst. Vi måste våga tro att vi är goda människor som alla vill väl. Som kan skilja på bra och dåligt för just DIG.

Även om du inte gick på Julotta i år heller, eller om ni kanske skänkte mindre pengar till välgörenhet än önskat för att ni ville så gärna ha den där platt-teven. Bara vi är väl medvetna om att vi är inte är perfekta och slutar hyckla.

Jag tror självbedrägeriet i att ständigt försöka vara någon vi inte är, och att försöka passa in i en mall där ingen är god nog, är det största sveket vi kan göra mot någon. Mot oss själva framför allt. Balans handlar om inre frid. Så finns den och alla är glada. Varför då söka fel?