Quetzala: Sorgligt, Patti Smith

Egentligen borde jag inte ens bli förvånad längre. Bob Dylan kysser påvens hand. Mick Jagger fick för ett par år sedan sin högsta dröm uppfylld och adlades, till Keith Richards stora förtret. Jay-Z festar med Anna Anka. Håkan Hellström tjoar och tjimmar på Victoriadagen. En efter en faller ens gamla hjältar.
Men frågan är om inte det som utspelades på Konserthuset tidigare i veckan tar priset.
Punkdrottningen Patti Smith vann årets Polar Music Prize och längst fram satt Sveriges lataste bidragstagare och klappade händerna frenetiskt. Botoxbejben och tillika drottningen Silvia, vår alldeles egna maffiakung och så klart de sociala outcastsen Victoria och Daniel.

Patti Smith – ja  vi pratar om samma kvinna som spottar på scen, sjunger om folkets makt och förr om åren älskade att rida på den vita draken – bölade och skrattade på scen som en liten skolflicka och tillägnade dessutom en hel låt till Victoria och Daniels kommande bebis.
Annat Patti Smith hann med under sitt Sverigebesök var för övrigt att festa med Tomas Ledin. Tomas Ledin. Tomas fucking Ledin.

Värre än människor som inte har några ideal är, i min bok, människor som sviker sina ideal.
Jag hade ett av mina blodigaste bråk för ett par år sedan när jag insåg att min dåvarande pojkvän helt sonika bara bytt parti och röstat på Alliansen, i stället för rött som han röstat i alla år.
Jag blev rosenrasande. I flera år gnällde jag över det där. "Är du nöjd nu? Det är du som röstat fram det där. Du svek dina ideal för att få 300 kronor mer i plånboken varje månad. Det är skrattretande. Du har råd att vara röd och du är röd i hjärtat och i psyket".
Det var många middagar under den tiden som slutade med att jag reste mig upp, kastade servetten på bordet och vinkade in en taxi.

***

På mitt nattduksbord ligger faktiskt Patti Smiths bok Just Kids. Ännu oläst. Jag fick den – ironiskt nog – av det där exet som plötsligt började rösta på Alliansen.
Den bokjäveln åker i soptunnan nu.