Quetzala: Otrohet är ingen smitta som botas med honungste

Ingen har väl kunnat undgå skandalrubrikerna den senaste tiden. En av Sveriges mest folkkära artister, Lena Philipsson, väljer att separera från sin make, Odd Molly-grundaren Per Holknekt.

Anledningen ska enligt rykten vara otrohet och nu i dagarna har tre olika kvinnor pekats ut som Per Holknekts älskarinnor.

Vi vet mycket litet om vad som har hänt bakom dörrarna på en av Sveriges mest omskrivna skilsmässor, och till skillnad från Aftonbladets krönikör Zandra Lundberg tänker jag inte spekulera i vilka som lever i öppna förhållanden eller inte.

Däremot så är jag övertygad om en sak.

Varenda kvinna eller man som blir tillsammans med en person som lever i rampljuset, som är så påpassad och som får vilken kille eller tjej den vill inser nog – förhoppningsvis – att man inte kommer vara den enda för den personen.

Även om det inte handlar om otrohet så är personen – vare sig den vill eller inte – allmän egendom. 

Plötsligt tycker sig alla ha rätt att ha en åsikt om vad stjärnan på sig, vilka han eller hon äter middag med, hur ungarna ser ut, var semestern spenderas och vem som ligger med vem.

Jag kanske är cynisk och helt uppfuckad men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att till exempel Elin Nordegren för en sekund trodde att hon var den enda för Tiger Woods.

Men när otrohetsaffärerna rullas upp så låter inte folkets hårda dom vänta på sig – och människor mitt i stormen tvingas till beslut för att omgivningen i stort sett kräver det av dem.

Väninnor som lägger huvudet på sned, förståsigpåare som tycker synd om den stackars kvinnan (det är oftast kvinnor) som blivit utsatta för det där förfärliga hemska.

När det uppdagades att prinsessan Madeleines dåvarande fästman Jonas Bergström hade haft en het natt med handbollstjejen Tora Uppström lämnade Madde sin Jonas illa kvickt.

Kom igen, för en natt med en annan kvinna? Det är i mina ögon, något överilat.

Men whats a girl to do?

Hur Madde än kände inför Jonas – det kan vi aldrig veta – så är pressen från omgivningen, och säkert hovet också, oerhörd.

Förnedringen blir för mycket, och även allmänhetens dömande och förväntningar. Säkert också den egna stoltheten, som alltid går där hand i hand med människans egoism.

På Lena Philipssons fanpage på Facebook har någon av hennes beundrande skrivit "Jag hatar otrohet. Krya på dig!".

Krya på dig.

Som att det som hänt henne var en smitta, nåt som bara drabbar en från ingenstans och som sen kan botas med antibiotika eller honungste.

Men what's a girl to do när hela Sverige står och hejar på och framförallt är ivriga att hitta en skurk, en bad guy, den skyldige.

***

Jag var ihop med en kille (man kan inte tro det men det har faktiskt hänt) en gång.

Det är längesedan nu.

När vi var ute på krogen kom det fram tjejer som strippade framför honom, som skrev sitt nummer på servetter och gud vet vad. Jag ville spy i munnen, men jag förstod att han behövde bekräftelsen.

Det handlade mycket litet om kärlek eller trohet utan desto mer om att upprätthålla en image, en bild som omgivningen hade klistrat på honom.

Det är klart att det inte var direkt roligt, men jag älskade honom och intalade mig att det vi hade var något annat som inte skulle störas av så banala saker som Vodka och Redbullfulla 17-åringar på sitt första Stockholmsbesök.

Någon gång beklagade jag mig för min mamma över det hela. Jag kan ha suckat och sagt att jag var trött på att jag bara träffade män som var idioter och behandlade mig som skit. Mamma ryckte på axlarna och sa:

– Quetzala, man kan aldrig äga en annan person. Alla har olika intressen. Någon kanske vill spela golf, någon annan gillar tjejer, det behöver inte vara hela världen.