Managern om kritiken efter Aviciis död: "Folk ville se blod"
När Tim "Avicii" Bergling gick bort våren 2018 stod hans tidigare manager, Ash Pournouri, i skottlinjen för en kritikstorm som gjorde gällande att han pressat 28-åringen för hårt. Nu berättar Ash, i Framgångspodden, om den svåra tiden efter vännens död.
Det var den 20 april 2018 som en hel värld tog emot det tragiska beskedet att Tim "Avicii" Bergling, blott 28 år gammal, hade tagit sitt liv.
Så nåddes Ash Pournouri av dödsbeskedet
Precis som så många andra minns DJ:ns tidigare manager, Ash Pournouri, den tunga dagen mer än väl.
– Jag var på mitt kontor och skulle göra klart någon deal tror jag. Sen så ringde en gemensam vän mig och så berättade han vad som hade hänt. Jag kunde inte koppla det, säger Ash i det senaste avsnittet av Framgångspodden.
Det första han gör efter att ha nåtts av beskedet är att ringa Tims pappa Klas Bergling.
– Så fort jag började prata med honom, och han sa att det var sant, började jag böla. Så satt jag och pratade med honom. Det är inte sant, det är inte sant, det är omöjligt, tänkte jag. Det var ett tungt samtal.
Efter dokumentären: "Folk ville se blod"
Kort efter Tims bortgång sändes Avicii-dokumentären "True stories" på tv. Där kunde tittarna få se en stressad och pressad DJ som inte längre ville stå framför ett publikhav.
I samband med att dokumentären visades på tv haglade kritiken mot Ash, som anklagades för att satt alldeles för hög press på Tim.
– Folk ville se blod. Jag hade inte önskat det som hände mig ens för min värsta fiende, säger en märkbart känslosam Ash i podcasten och fortsätter:
– Jag önskar att den negativa energin som riktades mot mig skulle lagts på att ta fram fakta och ta reda på vad som hände Tim och varför. Den frågan kommer att följa mig resten av mitt liv. Det är något som jag kommer att tänka på. Det är min önskan från allt det här.
Träffades kort innan Aviciis död
I podcasten berättar även Ash om sista gången han träffade Tim, som han förlorade kontakten med 2016 efter en konflikt.
– Jag träffade honom, vilket jag är sjukt tacksam för, två månader innan han gick bort. Han hörde av sig och ville ses. Då hade vi inte pratat sedan vi bröt upp egentligen, säger han och fortsätter:
– Det var precis som att träffa en gammal familjevän. Vi pratade inte om någonting som hade med den tråkiga historien att göra. Vi hängde en helkväll, så skulle han komma tillbaka så skulle vi ses igen. Men det gjorde vi aldrig.
