Filmrecension: Magnifik digitalfeministisk saga

I ett Japan i närtid har alla ungdomar kopplat upp sig på plattformen "U". En virtuell dröm sprudlande av färger och fantastiska figurer. På ett ödesmättat sätt länkas människors dna till en algoritm som söker rätt på deras "sanna jag" och avgör vilken sorts avatar de tilldelas.

Suzu bär på ett trauma från sin mammas död, något som kvävt hennes lust att sjunga. Hon vinner däremot jackpot i den livfulla Metaverse-varianten och förvandlas till den gudabenådat begåvade sångfågeln Belle – skräddarsydd efter hennes riktiga personlighet. Belle blir snabbt en världsstjärna med sin prinsess-stil och perfekta röst. Lajksen strömmar in, men det gör också hatet, vilket illustreras av animationer som bombarderar publiken. Snart stiftar Belle bekantskap med Odjuret – "The Beast", inne i "U"-världen, ett monster som alla är rädda för men samtidigt fascineras av.

I likhet med sagoförlagan är Belle den enda som ser Odjurets sanna väsen, där den hårda utsidan skyddar en mjuk insida. Men det blir aldrig någon romans som i originalberättelsen. Snarare handlar det om en djup vänskap grundad i ett gemensamt utanförskap.

Odjuret jagas av illvilliga AI-poliser inne i "U", något som snart utvecklas till dramatik i verkligheten. Den feministiska nerven i berättelsen slår tillbaka både mot trollen online och en förtryckande patriark i den fysiska världen.

Animemästaren Mamoru Hosoda jobbade under en period på omhuldade Studio Ghibli men på grund av kreativa meningsskiljaktigheter startade han så småningom Studio Chizu. Hans film "Mirai" (2018) blev även Oscarsnominerad. "Belle" är tydligt skapad av en auteur med en egen vision som har tagit till sig tidens anda.

Visserligen är filmen kanske 20 minuter för lång och handlingen något för plottrig, men aldrig tidigare har den yngre generationens liv i sociala medier — både overkligt och krossande verkligt — skildrats med en sådan respekt och visuell inlevelse.