Alex Schulman fick en gång kommentaren att han är för självupptagen för att kunna gestalta någon annan. Påståendet gödde självtvivlet och fördröjde hans inträde i fiktionens värld. Men nu har han inte bara den kritikerhyllade romanen "Överlevarna" bakom sig, hans "Bränn alla mina brev" där han gestaltar sin mormors liv blir också storfilm och han har precis skrivit klart romanen "Malma station".
— Nu känner jag att jag kan gestalta andra. Men med det sagt handlar de flesta sakerna i den här boken om saker som jag har varit med om. Jag vet inte om det beror på att jag är en usel författare eller om jag bara gör det författare gör, använder mig själv som ett verktyg för att beskriva världen, säger han.
"Malma station" utspelar sig på ett tåg, där fem personer reser genom Sverige, utan att veta hur de delar samma historia. Utgångspunkten är densamma som i förra romanen: vad händer med människor i en kärlekslös familj? Alex Schulmans stora skräck är att bara vara "en farkost för ett gift som rinner ner längs generationerna".
— Jag vill stoppa blödningen men det är väldigt svårt eftersom man hela tiden hamnar i beteenden som sitter i ryggmärgen, säger han och lägger till:
— Bakom en sorg finns det alltid en annan sorg. Det tar inte slut, och det börjar ingenstans. Det är en väldigt sorglig bild men jag börjar mer och mer tänka att det är så det är.
Det förflutna föränderligt
I den nya boken får vi bland annat möta Harriet, som flicka och vuxen. Hon är övertygad om att det är dåtiden som är föränderlig snarare än framtiden. Alex Schulman håller med, han tycker att "dåtiden rör på sig och tumlar runt."
— Varje gång jag dyker ner i ett minne har det förändrat sig. Sanningen är föränderlig och dåtiden är det, säger han och berättar att det förmodligen är bokens tema.
TT: Är det obehagligt att minnena är så föränderliga?
— Det är spännande. Jag har velat beskriva barndomens scener så specifikt som det bara går för jag vill kunna säga ”så här var det”. Men det blir svårare och svårare ju längre jag lever och ju mer jag inser att minnena får nya färger och nya former.
I skrivandet närmade han sig också smärtsamma minnen. Den lilla flickan Harriet tvingas en kväll lyssna till sina föräldrar som ska skilja sig, och när de ska dela upp barnen vill båda hellre ta Harriets syster Amelia. Även Alex Schulman har hört sina föräldrar prata så.
— Sådant glömmer man aldrig. Men jag har förträngt samtalet. Det var inget bra samtal, ingen ville ha mig. För mig är den en urscen. Jag har skrivit om mig själv, mitt liv och min barndom ofta. Men jag har aldrig förstått hur viktig den scenen är.
En liknande uppenbarelse hade han med en annan händelse i boken: en liten pojke bränner sig med flit i solen för att hans mamma ska smörja in honom med Nivea.
— Det minnet har jag alltid haft, men jag har tänkt på det som en kuriositet. Det är först på senare år som jag tänker ”det är fan det sorgligaste jag hört". En liten pojke som bränner sig med flit för att få sin mammas beröring.
"Gör folk irriterade"
Schulman har arbetat "tre gånger så hårt" som vanligt med den nya boken och uppskattar nu repetitionerna tillsammans med Gustaf Skarsgård i "Tröstrapporter" på Dramaten – en pjäs som fick en turbulent start när ett samarbete med den först tilltänkte Krister Henriksson "inte gick ihop". Alex Schulman är en novis i teatern och filmens värld, men har deltagit i manusarbetet för Björn Runges "Bränn alla mina brev", och skulle gärna regissera en film själv.
— Bokskrivandet är förjävligt för att det är så ensamt. Det här var skitkul, att jag fick vara med och komma med feedback. Men i grund och botten har jag velat att det ska vara Björns film, säger han och berättar att han efter första manusversionen fick motstå impulsen att få sig själv att framstå som bättre.
— Det släppte jag helt, och det är jag stolt över. Jag får vara den där obehagliga personen som sedan gör en resa.
TT: Varför är du obehaglig?
— Det börjar med att jag och Amanda bråkar. Det är en scen på tre rader i boken men på en film måste man visa upp det. Och det gör de, verkligen. Det är ett fruktansvärt bråk där jag säger ofattbara saker till Amanda.
Alex Schulman är också van vid att bli beskriven med epitet som "elak". Han är allergisk mot konformitet och humorn är hans vapen. När alla beklagade sig över att Notre Dame i Paris brann skrev Schulman "äntligen!", och garvade i en halvtimme, tills han insåg att han hade fått 100 mordhot.
— När alla tycker samma sak blir jag tokig och då måste jag förstöra det. Men det får jag sota för.
Rannsakar sig själv
Att högerextrema försöker avfärda hans politiska krönikor med att "riksmobbaren" har varit i farten är inget han bryr sig om. Och han tycker att ryktet om hans numera nedlagda bloggs elakhet är överdrivet. Men han försöker också att ärligt rannsaka sig själv. Med tiden har han börjat acceptera att han ses som provocerande.
— Jag har förstått att det inte bara är den gamla bloggen som folk retar sig på. Jag skriver politiska texter som är polariserande, jag håller fortfarande på och bloggar fast i poddform där jag kan häckla kändisar med samma frenesi som då. Jag gör saker som gör folk irriterade. Och det kanske får vara så för jag vill inte ändra mig.
