Maggios och Linnros musik blir teater

Det är ett känslosamt första möte. Glädje, bitterhet, svartsjuka och ett uns av rivalitet. Publiken får följa det både på teaterscenen och som en dokumentärfilm som spelas upp ovanför scenen i den nya musikteatern "Alltid vara vi", på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

— Det blir en dokumentär känsla, där publiken är som en fluga på väggen medan föreställningen pågår, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

Oscar Töringe ("Tunna blå linjen") och Louise Peterhoff ("Blå ögon", "Bron") spelar det före detta kärleksparet som båda har varit frontfigurer i ett hyllat popband som splittrats. Tio år senare återförenas bandet i en musikstudio för att spela in en ny platta. Louise Peterhoffs rollfigur följs av ett filmteam som dokumenterar återföreningen med bandet, och som publiken alltså får följa i realtid. Hon är nämligen den av dem som lyckats göra solokarriär under åren isär.

Handlingen är fantiserad fram utifrån Veronica Maggios album "Satan i Gatan" som kom 2011, och Oskar Linnros album "Vilja bli" från året innan. Regissören Alexander Mørk-Eidem berättar att han lyssnade mycket på de båda albumen när de kom. Några år senare fick han reda på att Maggio och Linnros hade varit ett par, och att albumen kan tolkas som att de skildrar uppbrottet, från två olika håll.

— Då tänkte jag, "det här måste man göra något på". Så kom jag på återföreningsband-grejen. Jag försökte hitta ett sammanhang där man inte behöver brista ut i sång utan där man sjunger låtarna för att man är på jobbet.

Maggio och Linnros på besök

Veronica Maggio och Oskar Linnros har varit väldigt generösa i att upplåta sitt material, berättar Alexander Mørk-Eidem.

— Jag berättade för dem om idén för ett år sedan. De sa bara "ja, gör det." De har inte velat läsa manus eller så. Men jag tror att det är ganska apart och udda för dem att se en återskapning, ett slags fiktion av hur låtarna blev till när de vet hur låtarna blev till.

För en vecka sedan var Veronica Maggio och Oskar Linnros där för att titta när ensemblen repeterade.

— Alla var lite nervösa. De var nervösa och vi var nervösa, säger Louise Peterhoff och tillägger:

— Men Veronica sa att "det känns som att man får kolla på något hemligt". Det var väldigt träffande, jag blev väldigt glad för det.

"Kan vara dåliga tillsammans"

Både Oscar Töringe och Louise Peterhoff har sjungit i band tidigare. Men det är första gången de gör musikteater.

— Vi skådespelare sjunger och vi har musiker som spelar teater. Och Alexander har aldrig gjort den här typen av mash-up förut. Det är nya jaktmarker för oss allihop. Det skapar ett väldigt öppet och tillåtande rum, säger Oscar Töringe.

Alexander Mørk-Eidem menar att det är en fördel att det är okänd mark för de flesta i ensemblen.

— Alla kan vara trygga i att ingen kan allt, att vi kan få vara dåliga tillsammans. Det är ens största fiende, rädslan att misslyckas. Tricket är att inte vara rädd för att vara dålig. Om man tar bort den möjligheten blir man lite sökande och ingen har något att bevisa.

— Det blir väldigt prestigelöst, fyller Louise Peterhoff i.

För att hitta rätt teknik i sången har de tagit hjälp av en sångpedagog. Samtidigt har det varit viktigt för Alexander Mørk-Eidem att det inte är skolade musikalartister i rollerna, säger han.

— Vi tänkte så här, att vi måste ha skådespelare med bra röster, som är potentiellt bra popsångare. Skillnaden på inspelad musik och musikalsång är ju att den inspelade musiken inte tar så mycket plats på det sättet. Det får inte låta för tränat, utan måste låta poppigt.

Filmatiserad teater – nya grejen

Teater och filmatisering i ett är ett lite annorlunda grepp, även om det har gjorts förut. Till exempel i "Katt på hett plåttak" på Maximteatern och i "Löftet" på Dramaten, båda i regi av Stefan Larsson. Louise Peterhoff uppskattar upplägget.

— För oss är ju det drömmen, man får både vara på en teaterscen och spela inför publik, och man får använda sitt filmskådespeleri och jobba med de små uttrycken. Och man får sjunga. Det är som allt kul i ett.

Genren är lätt att ta till sig för den yngre generationen, tror Alexander Mørk-Eidem.

— Vi spelade inför publik i går och då var det en del unga här. De tog till sig genren direkt. Det är nästan som att spela upp en film eller att vara i en tv-serie. Det är ganska filmiskt.

Och kanske blir det fler uppsättningar med kombinationen teater och film av regissören i framtiden.

— Att växla mellan de två världarna, det är min nya grej, säger han.