"Sweden Rock är en nostalgifestival"
Iron Maiden, Mötley Crüe och Deep Purple – de största namnen på Sweden Rock har verkat i decennier. Men de mest spännande banden spelar på de mindre scenerna, säger rockjournalisten Sofia Bergström.
Äger rum 7–10 juni i Norje utanför Sölvesborg.
92 band spelar, bland andra Mötley Crüe, Ghost, Iron Maiden, Deep Purple, Pantera, Europe, Def Leppard, Monster Magnet, Skid Row och Gojira.
Festivalen är slutsåld och brukar locka ungefär 35 000 besökare per dag.
Fröet till Sweden Rock såddes 1992, när Sommarfestivalen i Olofström drog i gång. Året därpå flyttade festivalen till Karlshamn, och bytte namn till Karlshamn Rock Festival. 1998 flyttade festivalen till Sölvesborgs kommun, och året därpå bytte festivalen namn till Sweden Rock Festival.
— Det krävs en öppenhet för att folk ska ta till sig de här yngre banden på samma sätt som banden man upptäckte i barndomen. Kvaliteten finns där och är ofta högre än på huvudscenen.
Sweden Rock är en av få svenska festivaler som har överlevt festivaldöden. Detta trots att bokningarna sällan överraskar – utan tvärtom kan upplevas vara likartade år efter år.
"Nostalgifestival"
Sofia Bergström skriver om rock och metal för Aftonbladet. Det här blir trettonde gången hon besöker Sweden Rock – och det är en stor del av publiken som återkommer år efter år.
— Sweden Rock är en nostalgifestival. Det är hög medelålder på besökarna, 39 år. Samtidigt är det en köpstark målgrupp som får festivalen att gå runt. Man har råd med biljetterna och köper mat och dryck på plats, samtidigt som man är lojal mot sina favoritband.
Nytt blod
Frågan är hur Sweden Rock kommer att tackla det generationsskifte som lär ske framöver, då äldre band pensioneras och det börjar bli dags för nytt blod i genren.
— Kvaliteten finns, helt klart. Men det hänger på att hårdrockspubliken är lika lojala mot dem som de har varit mot sina gamla idoler. Ett av banden som spelar är franska Gojira. De är helt fantastiska och kan mycket väl bli headline-namn på festivalen om några år. Sedan har vi ju även Ghost, som är superstora nu och har hållit på i över tio år.
TT: Vilka spelningar ser du själv mest fram emot på festivalen?
— Children of the Sün från Arvika vill jag absolut inte missa. Sedan Blues Pills, ett av Sveriges bästa liveband. Och ett belgiskt band som heter Brutus, de är helt fantastiska. De spelar alla på de mindre scenerna där det är mer variation och bättre könsfördelning.
Att en så stor del av uppställningen är "nostalgiband", som mest lever på gamla meriter, kan ha sina fördelar – men även nackdelar, säger Sofia Bergström.
— En del håller bra kvalitet, andra gör det inte. Jag är lite nervös inför Mötley Crüe-spelningen till exempel. Det är en riskabel bokning, de lever kvar i 1980-talet, kan man säga. Jag hoppas att jag blir positivt överraskad.
