Den här veckan skulle Lasse Berghagen ha fyllt åttio år. Och det gör han också.
För han är inte död, han sover bara, i ett angränsande rum till den svenska folksjälen.
Den dörren står på glänt och lyssnar man kan man höra hans konstskatt i hans ännu levande andetag.
När vi skrev vår bok tillsammans trodde jag att jag fick en vän för livet. Men vänskapen var starkare ändå. Den sträcker sig hela vägen in i den dimmiga, mörka skog som amatörerna kallar döden.
Vi rör vid varandra med vår diktning.
Han brukade alltid ringa mig några gånger i veckan, också efter att boken kom ut. Det fina med Lasse var att han alltid byggde och lyfte alla han mötte.
Han kunde säga saker som “Du är den bästa författaren jag vet” och även om det så klart inte var objektivt sant så talade hans hjärta och hans innerliga förmåga att glädja mig högre än allting annat.
Lasse rör sig genom decennierna som en ljus, varsam gryning. Han är både i det förflutna och här, genom sin konst, genom sin musik, genom sin personlighet.
Så grattis på 80-årsdagen, älskade vän. Det står en gitarr vid grinden mellan de levande och de döda. Det hänger en blå kavaj på räcket till den allra sista bron och dödens benvita, knotiga hand kommer aldrig att nå dig, Lasse.
För allt du rört vid är evigt. Och det eviga är av kärlek. Och kärleken är starkare än döden.
Vid varje hav han suttit minns vågorna hans namn.
Han är havet. Det söta och det salta.
Vi är vågorna…
Grattis, älskade vän.
/Marcus
