När Mikael Yvesand skrev ”Häng City” såg han sig inte som författare. Texten om ett litet gäng pojkar, på gränsen mellan barn och tonåringar, som planlöst driver runt i Luleå under sommarlovet, skrevs i hemlighet.
— Jag bara satt och skrev som ett blogginlägg, som aldrig tog slut, i ett word-dokument, säger han.
”Som en mardröm”
Med bok två har det inte gått att låtsas som att ingen någonsin ska läsa det han skriver. Men han har inte velat gulla med läsare som fallit för tonen och tidsbeskrivningen i debuten. Yvesand beskriver ”Våran pojke” som ”lite svårare, lite mörkare, kanske inte fullt så mycket humor”.
— För mig är den ganska mycket som en mardröm. Jag älskar mardrömmar, det är det bästa jag vet att drömma mardrömmar, att försöka ta med grejor från dem, för det är konstigt nog inget mörker som jag inte tycker går att hantera.
Johan i ”Våran pojke” växer upp tillsammans med sina nördiga kompisar i en namnlös stad. I samband med gymnasiet skingras de och han blir plötsligt mycket ensam. Utan att det riktigt är meningen begår han två mord – ett av dem på en liten pojke.
— Om det finns någon genomgående tematik i det jag skrivit så är det nog hur ensamhet kan förändra och till och med förstöra en människa, säger han.
”Inget självförtroende”
Morden sker liksom i förbigående, samtidigt som en absurd parallellhistoria utspelas. Grannen Jonna får besök av en påstridig främling som kräver att få bedriva spaningsverksamhet från hennes lägenhet medan hennes pojkvän oförklarligt blir yngre och yngre. Mikael Yvesand berättar att det från början fanns en tredje, ännu mer skruvad berättelse i boken – men att förlaget föreslog att den skulle strykas.
— Jag har liksom inget självförtroende när det kommer till mitt skrivande. Jag vet exakt vad jag gillar, men om min förläggare säger ta bort de här tio sidorna så blir det en bättre bok så tänker jag att det blir tio sidor från vad jag vill, men jag litar på dem, säger han.
Även om boken inte är självbiografisk har han hämtat mycket av känslan från tiden kring gymnasieåren.
— De där åren 2004–2006 var det prick mitt liv. Man var liksom helt ensam, väldigt ful, hade mycket acne, ville inte synas, hade inga pengar och började tänka att det är nog fan kört för mig.
— Nu vart jag väl helt okej ändå, men det känns som att det liksom inte är många millimeter ifrån att det skulle ha kunnat bli något helt annat av en.
