Schyffert fick frågan om han ville regissera en pjäs med Krister Henriksson och Marie Göranzon – ”Slutspel” av Samuel Beckett.
— Jag är totalt okvalificerad men hur svårt kan det vara tänkte jag, med noll självinsikt, säger han.
Även om Henrik Schyffert har 40 års erfarenhet från film- och humorscenen är teatern ny mark för honom. Han började med att intervjua de två skådespelarna om deras liv, något han ville inkorporera i pjäsen. Men det slutade med att han i stället skrev en ny pjäs, som får premiär på Scalateatern den 13 februari nästa år.
— De är väldigt roliga de där två. Det är en ynnest att få sitta och höra på dem, och det ska vi visa upp.
Livsfarligt knark
Pjäsen utspelas i en tv-loge i väntan på att skådespelarna ska delta i en tv-kanals stora ”myspysprogram”. Det handlar om att ha ägnat sitt liv åt scenen. Men när sätter man punkt?
— Vad är det där hålet man ska fylla med bekräftelse, att någon applåderar åt en varje kväll, sen går man och tar bussen. Det klippet är så kallt. Det är ett livsfarligt knark, säger Henrik Schyffert.
Ett liv på scenen får också konsekvenser. Marie Göranzon pratar om att inte känna sig själv – eftersom hon alltid spelat någon annan.
— Jag sitter och tänker ”vem är man egentligen” när man stått så mycket på scen. Är jag alla de här rollerna eller är jag Marie någon gång? Jag är ju det med mina barn och barnbarn, men det är en fråga man kan ställa sig.
Orädda
Pjäsen driver också med samtidens pratshower. Förr i tiden kunde man se skådespelare prata i en timme om Shakespeare på tv. Nu får de stå och visa hur de gör Janssons frestelse, säger Henrik Schyffert förundrat.
— De måste åka ut på en inspelning och stå och hacka lök med några kändisar. Varför är det vårt jobb helt plötsligt? Plötsligt sitter man i en podd och pratar om att man har testikelcancer, säger han.
Det handlar också om att närma sig livets slutpunkt. Och när alla oroar sig för sina personliga varumärken är det befriande med några som inte är så ängsliga längre, tycker Schyffert. Marie Göranzon håller med.
— Vi är inte så rädda för att säga ”det här var det värsta skit jag sett”. Vi vet att våra liv står inte på spel längre. Vi spelar för att det är kul, det är en bonus i livet. Och det är en bonus att Henrik vill ägna sig åt två gamlingar.
