Isabella Rossellini fick pris för sin livsgärning på filmfestivalen 2020, men pandemin satte stopp för hennes medverkan på plats. Nu är hon här, bland annat för att tala om den amerikanske regissören David Lynch, vars filmer står i fokus på festivalen.
Rossellini spelade i hans filmer ”Blue velvet” och ”Wild at heart”, och de två levde även tillsammans under en period.
Lynch, som avled tidigare i år, hade älskat att stå i centrum i ett sådant här sammanhang, enligt Rossellini.
Kämpa för erkännande
— För vissa skulle det kanske inte vara någon större grej, men sådan var inte hans personlighet. Han var väldigt avantgarde och den typen av regissörer får ofta kämpa för erkännande, säger hon.
När Lynch fick en heders-Oscar 2019 kunde han knappt tro att det var sant, minns Rossellini:
— Han var otroligt känslosam och frågade mig gång på gång: "Det är är väl viktigt, visst är det?". Jag svarade att det självklart var viktigt, inte bara för honom utan också för alla regissörer med en egen röst, som min egen pappas till exempel, säger hon.
Rossellinis föräldrar var två verkliga filmikoner – den italienske regissören Roberto Rossellini och den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman.
På filmfestivalen deltar hon även i ett samtal om sin berömda mamma, men att prata om personer som stått henne nära och som inte längre finns är inte enbart positivt.
— Delvis gör det mig ledsen. Jag har fått frågan om att prata om David i många retrospektiv, men har inte kunnat delta i alla. Jag hoppas att jag enbart kommer att kunna hylla honom inför publiken, men vet inte om det också kommer att bli sorgligt, säger hon.

Död-städade
Som dotter till Ingrid Bergman har hon förstås en stark koppling till Sverige, och reser då och då till Fjällbacka på Västkusten dit hennes mamma ofta tog familjen på somrarna.
Men hur svensk känner hon sig?
— Jag får ofta den frågan och vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Många blir besvikna för att jag inte pratar svenska, säger Rossellini som är uppvuxen i Italien.
Ett typiskt svenskt drag har hon dock, när hon tänker efter:
— När jag skulle genomgå en stor operation för några år sedan började jag plötsligt att maniskt städa mitt hus. Jag har förstått att det är typiskt svenskt att ”död-städa”, ni har till och med en term för det!, säger hon.




