Rättsprocesser, en stöldanklagelse och förbud. Alla hans romaner har gett Kamel Daoud problem i hemlandet men ingen som den senaste. I ”Ärret" ger han röst åt en ung kvinna, Aube, som fått stämbanden avskurna av islamister under det algeriska inbördeskriget.
Daoud skriver samtidigt om ett smutsigt krig vars fasor ingen tillåts berätta om. För att kunna göra det flyttade han till Frankrike 2023.
Klicka här för att följa oss på Google— Jag började skriva den här romanen när jag kom fram.
Om han återvänder blir han gripen.
— Det är smärtsamt, är det värt det för att kunna skriva en bok? Nej, svarar han sig själv.
— Jag är inte bitter, jag är sorgsen för mitt lands skull. En algerisk författare skrev till mig: För att vara en bra algerisk författare måste man vara död eller i exil.
En lag
Minst 200 000 personer dog under det ”svarta decenniet” på 1990-talet. Efter en lag 2005 riskerar den som pratar offentligt om inbördeskriget fängelsestraff. När det pågick arbetade Kamel Daoud som journalist och rapporterade om ett våld, långt mer omfattande än de avskurna halsar som han fått med i sin roman. Där valde han en kvinnlig berättare:
— Jag ville att kriget skulle berättas av den som lidit mest, och kvinnorna led enormt. Efteråt fick männen betalt för att lägga ner vapnen, men kvinnorna som blivit våldtagna och gravida blev skyldiga i samhällets ögon.
Efter Goncourtpriset 2024 har den algeriska regimen utfärdat två arresteringsordrar mot honom samtidigt som en kvinna, Saâda Arbane, stämt honom för att ha stulit hennes historia. Som barn fick kvinnan stämbanden avskurna när islamister avrättade hennes familj precis som romanens Aube. Den algeriska kvinnan hade också varit patient hos Kamel Daouds fru.
— Det var innan jag ens hade träffat min fru, säger han och förklarar att han inte behöver stjäla ”medicinska hemligheter från min fru för att kunna skriva böcker”.
Välkänt
Saâda Arbanes öde är välkänt – hennes adoptivmor blev hälsominister och hon själv en känd ryttare – men inte unikt, framhåller Kamel Daoud som visar bilder från inbördeskriget på andra barn med bandage över halsarna.
— Jag kan förstå människors smärta, den har inte blivit erkänd. Före den här boken kunde hon inte prata om det.
Riskerar hon inte problem nu?
— Jag vet inte, framtiden får utvisa om hon har trätt fram av egen kraft eller om hon har blivit pressad att göra det, vilket jag tror.
