— När jag filmar omger jag mig alltid med familj och vänner. Mina barn har vuxit upp vana vid att vara en del av filmandet jag gör. Ibland får de små roller – den här gången blev det större, säger Pálmason.
Den nya filmen, som hade urpremiär vid 2025 års filmfestival i Cannes, heter ”The love that remains”. Det är ett drama där vi under ett år får uppleva hur en familj förändras när föräldrarna ska skiljas.
Använder egna barnen
Pappan spelas av Sverrir Gudnason, som har isländska rötter, och de tre barnen spelas av barnen Pálmason.
— Det är de största roller de hittills gjort, men det kändes helt naturligt. De är med hela tiden, de har kul och de reagerar mycket naturligt när det gäller kameran, för det är något de har varit vana vid sedan de föddes, säger Hlynur Palmason.
— Och de skapar en bra energi till filmen på ett sätt som jag gillar. Det handlar om att skapa minnen och tillbringa tid tillsammans.
Filmen utspelas under ett år och tog lång tid att spela in. Vanligtvis brukar filmarbetet börja med manusutveckling och att få projektet finansierat – själva filmandet brukar ske under en mycket intensiv och kort period.
— Men det där har jag alltid velat ändra på och kunna filma under en längre period och med ett litet crew. Jag tycker om att filma saker och sedan själv reagera på det jag har filmat.
— Jag har alltid haft en konflikt kring vilken sorts berättande jag är intresserad av. Så jag tycker om att lyssna på berättandet och låta filmen göra lite som den vill. Jag är filmens slav, jag dikterar inte vad den ska göra.
Ville ”knuffa gränserna”
Pálmasons filmer är alltid förankrade i verkligheten, men i ”The love that remains” kommer det övernaturliga, eller magisk realism, in.
— Jag kände att den här filmen ville knuffa på gränserna när det gäller magisk realism. Om man känner att man är rädd för någonting, så ska man uttrycka det, och om man känner i magen att detta med rädsla eller åtrå är något som man ska ta längre, då gör man det och skapar något som är större än filmen.
