Måndag 19 Apr
Stockholm

Elin Kvist: Där snedlugg och sängkammarblick regerar

1 av 3
2 av 3
3 av 3

KRÖNIKA. Om mansdominans och krossade flickhjärtan i Melodifestivalen. 

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Elin Kvist

Elin Kvist är nöjeschef på Nyheter24.

Hennes blogg hittar du här.

Trenden är tydlig. Grabbväldet i Melodifestivalen fortsätter. Nu är fem av sex klara finalister manliga deltagare, och manspojken Eric Saade har kopplat ett stadigt grepp om tävlingen i allmänhet och brinnande flickhjärtan i synnerhet. 

I underhållningsprogrammen regerar pojksöta sängkammarblickar, snedluggar och Justin Timberlake-wannabees.

På plats i landets hockeyarenor och tevestudior trängs upphovsmännen till deras levebröd. Småtjejerna, som gör allt i sin makt för att få en glimt av sina idoler. De övernattar i minusgrader för att stå först i kön, lägger sin månadspeng på biljetter till allsköns nöjesevenemang och målar ansiktet fullt av artistnamn ingraverade med svart tusch.

Men det är då de kliver fram. Jättarna till vakter, vars liv kretsar kring devisen "Bananas are for monkeys", och som med storhetsvansinne och ett in absurdum utnyttjat SATS-kort har som mål att spränga de fysikaliska gränserna för mänsklig muskelmassa. De stirrar med hård blick in i unga tonårsögon, vars färg är svårtydbar bakom fransarnas tunga drapering av mascara.

Om den bara hade varit vattenfast, tänker ett vant öga snabbt.

För när vakten med sin monotona baston ber tjejerna avlägsna sig rinner snart en strid ström av tårar längs deras kinder, och drar likt en flodvåg med sig det mesta i sin väg. Även det smink som en gång omsorgsfullt lagts i lager på lager framför den tummade fickspegeln. 

När emoliraren Johan Palm var med i Idol 2008 så var fenomenet detsamma. Rapporter om dussintals tjejer som vigde sitt liv åt denna spinkiga pojkvasker, som sa att de "älskade Johan mer än sin familj" och svimmade när Mjölby-sonen efter många gnisslande falsktoner slutligen åkte ur tävlingen.

De tycks vara skrämmande. Ja, kanske till och med patetiska.

Småbrudar med blekmedel tillräckligt för att skapa en mindre föroreningstragedi, och som ständigt lever på på gränsen till att bli avslöjade med pappersfyllda bh:ar. Man kan raljera över fjortisstämpeln och white trash-vibbarna. Skoja friskt om flickrum tapetserade med posters på inzoomade magrutor eller om de sömnlösa nätter där tankarna på en Bieber-avbild med sammetsröst upptar timmarna.

Tills man inser.

Den här gången är det inte män med skräddarsydda kostymer och fallskärmar som ett mindre lands BNP som sätter agendan. Inte multinationella storföretag som styr omvärlden med strategiska klirr i kassan-beslut.

Utgången i nöjesproduktionernas Gudfader, Melodifestivalen, bestäms istället av skarpladdade kontantkort och en brudmaffia med stundtals irrationell idoldyrkan.

Att Eric Saade blev den förtroendevalda känns - utifrån estetiskt givna förutsättningar - inte helt oväntat.

Kommentera
Kopiera länk
Dela