Tarantino: "Sexfilm ska vara kinky"

I dag, fredag, har kultregisörren Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds premiär. Vi får i handlingen följa ett gäng judisk-amerikanska soldater, bland dem Brad Pitt, på jakt efter nazistskalper i andra världskrigets Europa.

Men till en del av publikens besvikelse: Brad Pitt är inte filmens stora stjärna.

Det är framförallt den unga judinnan Shosanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som efter den mäktiga inledningsscenen, lyckas undkomma ett nazistiskt dödskompani, och Shosannas biograf, som spelar en nyckelroll.

Tarantino har själv beskrivit berättelsen som en fantasi över hur filmkonsten besegrar nazismen.

Nyheter24 träffade mästerregissören under ett besök i Stockholm inför galapremiären. Vi pratade filmpsykologi, kinky sex och svensk synd.

Manuset var färdigt för nästan ett decennium sedan?

– Det är något missvisande att säga så men jag började arbeta med karaktärerna efter Jackie Brown. Sen byggdes historien på allt mer tills hela projektet växte mig över huvudet. Vid det laget hade den passat bättre som en roman eller en miniserie. Om miniserier då hade varit vad de är i dag, med snygga dvd-boxar, hade det egentligen varit en fantastisk idé.

– Hur som helst insåg jag att projektet var för stort och berättelsen var en del av problemet. Så jag gjorde mig av med den och skrev en ny. Så i filmen är det kapitel ett och två som funnits med från början, kapitel tre till fem är nyskrivna. Det arbetet gjorde jag förra året.

Det finns många historier om hur Tarantino inför inspelningarna av sina filmer helt gått upp i någon av karaktärerna han har skapat. Under förarbetet till Kill Bill I vittnade vänner om att han blivit mer feminin i sitt sätt eftersom han identifierade sig med The Bride.

Stämmer det att du har för vana "förkroppsliga" en av huvudkaraktärena i dina filmer, om så är fallet vilken var det denna gång?

– Javisst, framförallt när jag skriver. Om jag gör mitt jobb på rätt sätt är det de som för och jag som följer dem. Jag blir väldigt misstänksam om det någon gång är jag som för dem genom filmen. Jag måste få karaktärerna att prata med varandra och utifrån dialogen som uppstår hakar jag bara på.

– Men det brukar vanligtvis vara en eller två karaktärer som jag verkligen identifierar mig med och under manusarbetet så är jag på något vis dem. Inte på ett otäckt psykotiskt vis, ingen utomstående märker något, men jag lever liksom genom deras ögon och ser världen genom dem. Och i det här fallet så är det Waldo och även en liten bit av Marcel. Många av de franska skådespelarna (Tarantino knackar hårt i bordet med näven) sa "du är Marcel" till mig.

Finns det något av dig i den brittiske gentlemannaofficeren Archie också?

– Nja, han har fått min filmkunskap. Men jag skulle aldrig kunna se mig själv som en snobbig officer men jag gav honom min filmkunskap, det är förbannat säkert.

Jag tycker att alla dina filmer är väldigt sexiga men det är väldigt få sexscener i dem, undviker du dessa avsiktligt?

– Ja, tack för komplimangen.

Tarantino är tyst en lång stund innan han fortsätter.

– Jo, jag antar att jag gör det och jag antar att det beror på ett flertal olika orsaker. En är att sexscener inte är mina favoritscener i filmer.

– Det måste finnas något i det visuella, något rått och ärligt, eller något kinky för att det verkligen ska bli intressant.

– En del av orsaken är nog också att jag växte upp under 70-talet, när alla filmer hade sexscener. För det mesta brukade jag kila ut och köpa popcorn under de scenerna. Men jag är faktiskt ett stort fan av den svenska mjukporren från den tiden. Min svenska favoritskådespelerska är i själva verket Christina Lindberg. Jag har verkligen haft mycket kul med de där filmerna. Ingen av filmerna är särskilt grafisk, de kan innehålla explicita nakenscener men är ändå aldrig särskilt grafiska. Jag gillar dem, men det är egentligen inte min sorts film.

– Jag skulle behöva göra en scen väldigt kinky eller smärtsamt ärlig. Och det är inte på grund av att jag är pryd. Men jag är för mycket av en gentleman. Jag vill inte behöva sätta mig ned med en skådespelerska och prata med henne om hur jag vill göra en sådan scen. Jag tror jag skulle känna mig väldigt obekväm i en sådan situation. Jag känner inte att jag vill utsätta mina skådespelerskor för den sortens övningar.

Samma kväll är det galapremiär för Inglourious Basterds på den klassiska biografen Rigoletto i Stockholm. Quentin Tarantino hyllar Stockholm, som näst efter Cannes, är först i världen om att få se Inglourious Basterds. Han säger sig också ha många vänner i publiken, men hälsar bara till på en med namn:

– A special shout-out to Christina Lindberg!

Och i en intervju med Daily Telegraph luftade han sina planer på att göra ”en cool sexfilm i Stockholm med ett amerikanskt par på besök hos sina svenska vänner”. Vi hinner inte slutföra samtalet innan en reporter från Slitz bryter in med nästa fråga, men det betyder å andra sidan ändå att hoppet ännu lever. Och i så fall kan vi - om vi ska ta regissören på orden - nog förvänta oss något i den kinky skolan.

Slitzreportern undrar om Tarantino någonsin blir trött på att flänga runt i hela världen.

– Ja och nej. Sanningen är att allt vore fenomenalt om dessa frågestunder varade i tre timmar men så är det inte. Men jag får ju se världen på detta sätt också. Och om den skandinaviska pressen har 3-4 frågor som de vill ha svar på så befinner jag mig nästa dag i Italien och dagen därpå i Tjeckien. Där ställer man andra frågor så på det sättet lär jag mig mer om vad folk intresserar sig för.

– I Stockholm har jag ju dessutom varit femtioelva gånger så jag behöver inte "Stockholmsupplevelsen". Jag menar jag kan ju inte snacka med 30 slumpmässigt utvalda personer i Stockholm om min film men med er kan jag prata om min film för ni har sett den och har åsikter.

– Men nu har jag vänner överallt i världen, jag vet vilka restauranger, barer och skivaffärer jag gillar. Om jag åker till Korea kan jag umgås med de regissörer jag uppskattar där och så vidare. Ett ganska underbart liv egentligen. Jag måste ju arbeta hårt, men det är inget dåligt liv. När varje ny film kommit försöker jag besöka några nya länder. Dels för att det berikar mitt liv och dels för att visa fansen som bor där att jag bryr mig.

Här bryter in en reporter från Finland in: Nu måste du berätta sanningen om din böjelse för kvinnofötter, vilken skådespelerska har de vackraste fötterna?

– Okej, i frågan utgår du från att jag är någon slags fotfetischist vilket jag aldrig har påstått. Mitt filmande av kvinnofötter är bara bra regissörsarbete. Men människor har påstått det många gånger.

– I Inglourios Basterds är fotscenen helt beroende av intrigen i övrigt. Askungescenen är en vändpunkt och helt avgörande för den fortsatta handligen. Jag vill inte påstå att jag har några favoritfötter men Dianes (Krugers) är väldigt fina.

The basterds är något slags hjältar i filmen men man får aldrig lära känna dem, fokus är inte alls inställt på de karaktärerna. Vad har du att säga om det?

– När jag först satte mig för att skriva manuset så tänkte jag att jag skulle följa "the basterds". Inte mycket mer än jag gjorde men jag trodde att jag skulle följa dem. Men det är inte så jag skriver, jag gillar att skriva kapitel. Som med romaner, varje kapitel följer en specifik karaktär. Men den här filmen hade en annan struktur som jag inte följt tidigare. Inte på det sättet att filmen inte är indelad i kapitel, men genom att den hela tiden bygger mot ett slutligt klimax.

– Det är första gången jag gör det i någon film. Jag bygger verkligen upp förväntningar inför en stor avslutning och levererar denna. Det har aldrig varit fallet tidigare, möjligtvis i viss utsträckning med De misstänkta.

– Jag har alltid betett mig som om jag byggde upp inför ett stort klimax men sen har jag övergett det och fört handlingen framåt i en annan riktning. Det finns den här äventyrsfilmsaspekten man måste ta hänsyn till också. Om det blir för smart varför ens göra en sådan film från början?

– Så handlingen byter riktning även denna gång men i slutet måste jag leverera vad alla väntar på för att det ska bli intressant. Så det är naturligt för mig att spendera fyra kapitel på att introducera alla karaktärer i olika miljöer och sedan sammanföra dem alla i det sista.

– Jag skulle kunnat använda två timmar till att utforska "the basterds", det skulle jag verkligen ha kunnat. Jag skulle kunnat ägna hela filmen åt Shosanna (filmens judiska antihjältinna), vad som hände henne under de tre åren man inte får träffa henne, men det är upp till er att fundera på.

De judisk-amerikanska nassejägarna "Inglourious Basterds" förhör en tillfångatagen nazist, i en av filmens starka scener. Och därunder trailern för den italienska förlagan till Tarantinos film (från 1978):

Skrivet av: