Lone Survivor är världspolitik a la Disney

Tvärt om mot vad jag förväntar mig utav en krigsskildring så tar filmen Lone Survivor inga politiska ståndpunkter, problematiserar inte över det härjande inbördeskriget i Afghanistan eller tar ställning angående det amerikanska ”kriget mot terrorn”, trots att filmen utspelar sig då kriget pågick som våldsammast. 

I stället blir Lone Survivor, som bygger på en biografi med samma namn skriven av Marcus Luttrell, en krigsglorifierande klagosång till minnet över författarens stupade kamrater under det misslyckade militäruppdraget Red Wing år 2005. 

Två timmars långt budget-tiggeri

Tidigt i filmen får vi se den kisande talibanledaren, tillika skurken, i dramat Ahmad Shah (Yousuf Azami) med deformerade öron, göra klassiskt onda gärningar framför oskyldiga storögda barn i en liten bergsby. Detta samtidigt som de goda amerikanska hjältarna (Mark Wahlberg, Taylor Kitch, Emile Hirch och Ben Foster) kärleksfullt och dansande ska tilläggas, bondar med varandra i Navy SEAL lägret. 

Det är förenklat ned på Disney-nivå och uppdraget för dessa muskulösa mysmän blir givetvis att stoppa den fula skurken.

Stundtals får jag känslan av att filmen vill något mer än att bara vara en trött kamp mellan gott och ont och ibland är filmen snubblande nära att säga något om de moraliska aspekterna av krig. Tyvärr går känslan snabbt över i något annat och jag får intrycket av att jag tittar på en propagandafilm. Ett två timmar långt budget-tiggeri i förmån för den amerikanska armén, så de kan köpa in bättre utrustning. 

"Smaka på denna"

För radion funkar inte, satellittelefonen har ingen täckning, resurserna måste plötsligt omprioriteras och helikoptrarna är för få, vilket till slut resulterar i den här militäroperationens katastrofala utfall. Oväntad och väntad skildring av män i strid. 

Karaktärerna är baserade på verkliga människor och det medför en hel del nya och välkomnande karaktärsdrag hos män i strid på vita duken. Utan ironi eller komiska undertoner planerar de bröllopspresenter och våndas över vilken färg de ska måla vardagsrummet i, de skadar sig, gråter i smärta och förtvivlan samt dör stilla rosslande av skottskador som många andra actionhjältar skulle klassificera som skrapsår. 

Något som inte är nytt dock är actionfilmens traditionellt tuffa och överpatriotiska one-liners och dessa hittar du här i överflöd. Smaka på denna, precis innan du avfyrar nästa gevärssalva mot fienden ''you can die for your country but I'm gonna live for mine!''. Sådana här repliker kanske funkar för killarna i "The Expendebals", men i en film som gör anspråk på att vara verklighetsbaserad känns det varken coolt eller underhållande. 

Dialogen upplevs i stället endast som ett ostigt, verklighetsfrånvänt babbel, vilket förtar från de annars mycket välspelande skådespelarnas prestationer.

Vackert foto och specialeffekter

Vad som mer imponerar är det vackra fotot och specialeffekterna, som genom att hålla en mer dämpad ton känns väldigt realistiska. Visst kan jag hålla med Peter Berg, att det är sorgligt att så många män (och kvinnor) har fått sätta sitt liv till i detta krig (på båda sidor). Kanske att de amerikanska soldaterna förtjänar sin egen klagosång, en saga anhöriga kan berätta som förklarar för barnen varför deras förälder inte kommer hem igen, aldrig någonsin. 

En actionsaga a la Walt Disney där gott står mot ont, på inga andra grunder än att onda är onda och goda är supergoda. Kanske skänker en sådan förvrängd och förenklad världsbild även tröst till soldater som varit med om det Marcus Lutell har och hjälper dem att leva, om inte lycklig i alla sina dagar, så åtminstone en posttraumatiskt stressfri dag i taget.

Skriven av: Krysmynta Lausund för Filmtipset.

Betyg:

Se trailern här: