Zeke: "Så långt bort som möjligt"

Min vän Quetzala påstår att man inte ska skriva när man är packad. Och eftersom jag nu bryter den regeln så tänkte jag bryta hennes regel nummer två; att man inte får skriva barndomsanekdoter för tidigt in i en karriär som krönikör.

Jag har under hela mitt vuxna liv påstått att området vid Roslagstull, i folkmun kallat Sibirien, var det optimala stället att bo. Så fort jag bara kunde så köpte jag en lägenhet där och tjatade till mig att få bo kvar där, i direkt konflikt med min väldigt östermalmiga flickvän. Och jag fortsatte hävda att det var stadens bästa plats med mer eller mindre genomtänkta argument. Idag kan jag se att min efterhandsrationalisering byggde på rätt tunn retorik. Jag hävdade att stadsdelen erbjöd riktig kvarterskänsla, att jag älskade avsaknaden av stora butikskedjor och att det var den enda platsen där man kunde få en rejäl portion japansk soppa. Och att det fanns färre hundar än på Östermalm samtidigt som de som faktiskt hade hundar var mer benägna att plocka upp bajset.

Jag hävdade, med en dåres envishet, att Roslagstull var himmelen på jorden och att jag inte ville bo någon annanstans.

Häromdagen var jag på Frejgatan och såg ändhållplatsen för buss 53, en hållplats kallad just Roslagstull. Och då slog det mig varför jag med sådan emfas hade vidhållit Roslagstulls magnifika och fullkomligt unika kvaliteter.

Det var så långt det gick att komma från Henriksdalsberget, den bortre ändhållplatsen för buss 53.

Jag växte upp på Henriksdalsberget, aka Henkan, aka Dasslocket. Det ligger bara en liten danvikstullsbro från Söder men var i själ, kultur och sinne eoner bort. Hemma på Henkan växte man upp bland långa knivar, konstant våld och social misär. Jag lärde mig i späd ålder att sno bilar, knarka och dricka mig redlös. Jag försökte lära mig våld och rån men hade det inte i mig. Kompenserade med att bli graffitimålare. En ganska dålig sådan men ändock en del av gemenskapen. Typ.

Den enda vägen från Henkan, förutom när man fick springa ned för berget för att man blev jagad av arga vänner/fiender, var buss 53. På bussen stod det ”Roslagstull”. Så långt det gick att komma från Henkan.

Så nu, förra veckan, på Frejgatan, förstod jag äntligen mitt fullkomligt irrationella vurmande för Roslagstull, en på alla sätt svintråkig del av staden. Det var det magiska namnet på ett ställe som var Henkans raka motsats, en plats som var så långt bort från min värld det gick att komma.

Konstigt att man i vuxen ålder kan reagera så konkret på något så abstrakt som längtan bort i barndomen.

Det är väl därför jag nu för tiden inte lämnar Stureplan mer än ett par timmar åt gången.